Berättat av Anne-Marie

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag bor så bra som jag bara kan! Med min familj i en liten by, Djura, utanför Leksand i Dalarna. Jag har flyttat hit, kommer från Gagnef egentligen, och det här är min mans(och min svärfars) föräldrahem. Det är en bondgård med två bostadshus, som det så ofta var förr i tiden. Här finns ekonomibyggnader, lador, stora ytor och en ladugård med våra kor. Ladugården byggdes om 2016 för att mäta sig med tidens efterfrågan av ekologiskt nötkött och för att få upprustade lokaler både för människor och djur.

Det är så härligt att bo här, vi har nära till skogen, åkrarna,ängarna och älven. Vi har en stor trädgård och en lummig berså. 2011 byggde min man en stor pool som vi alla har glädje av, och han tar sig gärna ett dopp efter några timmar ute på åkern!

Fast vi bor på ”landet”, så bor vi inte i glesbygd. Vi bor i bymiljö, och har nära till grannarna. Det tycker jag är skönt, att bo själv utan att se någon, tycker jag skulle vara trist. Här i byn hälsar man på varandra när man möts.

Enda nackdelen att bo så här, är att man är väldigt beroende av bilen. Bussarna går några gånger om dagen, på vardagarna när barnen åker till och från skolan. Våra två döttrar(10 och 14 år detta år 2023) går i skolan i Leksand, det är ca 1,5 mil enkel resa. Skolan i byn lades ner 2019. Det var en liten byskola, på slutet fanns endast lågstadium och 28 elever.

Jag arbetar som florist i Leksand. Det har jag mest jobbat med hela mitt yrkesliv och det vill jag fortsätta med i framtiden också. I år fyller jag 51 år.

När vi ändå är ute och kör bil/arbetar/hämtar barn/gör ärenden, så passar vi på att handla mat. Det gör vi mest på ICA i Gagnef (6 km söder om oss) eller i Leksand. Om jag har jobbat, handlar jag oftast där innan jag åker hem. Bensinen har blivit väldigt dyr (ca 19-20 kr/l) så vi försöker samåka och tänka på hur vi lägger upp resorna. När yngsta dottern ska på fotbollsträning så samåker kompisarna. Likaså till skolan om bussen är inställd.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Vi har en bra välfärd i Norden, även om det finns fel och brister också. Jag känner folk utomlands, och släktingar på min fars sida i Tyskland. Jag förstår hur annorlunda det kan vara i andra länder, t ex barnomsorg, sjukvård, boende, föräldraledighet osv. Jag tycker att vi får så mycket subventionerat genom skattemedel, t ex sjukhusvistelse. Föräldraledigheten kunde jag dra ut på ganska länge, så är det inte i många andra länder. Kunde bara önska att optikerbesök kunde inkluderas i sjukförsäkringen!

Men mycket får vi ”gratis”(ja, så är känslan i alla fall): sjukvård, simundervisning,skolmat och utbildning.

När det gäller samhället i stort, då tänker jag främst arbete/integration/migration, så tycker jag att det är viktigt att alla människor – svenskfödda eller nysvenskar- ska känna sig viktiga. Att man känner sig trygg i ett sammanhang. Att man får utbilda sig, och är man mer säker inom ett praktiskt yrke, ska man kunna lära sig det och få en praktikplats. Man ska få en bra lön för sitt arbete. Visst ska även en person som går en lång utbildning, få lön för mödan. Men ett praktiskt arbete ska inte nedvärderas, även de simplaste jobben måste finnas så att samhället snurrar.

Polisen måste få mer auktoritet än de har. Det finns tyvärr de som inte respekterar blåljuspersonal idag. Gör man någon skada och inte har anknytning här, då tycker jag att utvisning är befogad. Tycker också att det är bra att försvaret rustas. Vi kan inte stå stillatigande medan kriget rasar i Ukraina, och vem vet, hur nära? Sverige känns ofta väldigt naiva. Vi vill liksom hjälpa alla, hedrande visst, men till vilket pris? Det kändes jättemärkligt när Sverige nedrustade hela försvaret och dess materiel vid millennieskiftet.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Om 30 år är jag 81 år. Det är lättare att blicka bakåt än framåt, men jag gör ett försök. Jag hoppas att jag har kunnat jobba med mitt yrke fram till pensionen. Att jag har hälsan och inte går i pension i alltför hög ålder. Jag hoppas nämligen att vi är friska och har ekonomi nog att få resa mera. Jag hoppas att mina barn, som då är i 40-årsåldern, har hittat en partner att leva med och kanske fått egna barn. Att de bor som de önskar, trevligt om det inte är alltför långt bort. Yrkesvalet är deras, men om någon av dem vill ta över gården, så vore det väl fint. Huvudsaken är att de har förståelse för sin släkts historia och att all ev bodelning blir så rättvis som möjligt.

Jag tänker att vi bor kvar på gården så länge vi orkar och att vi får den hjälp vi behöver, när den dagen kommer.

Hoppas att samhället har blivit lugnare, mera frid. Att man har fått bukt med gängkriminaliteten, våldet och alla skjutningar.

Tyvärr tror jag att oro i världen, inflation,krig mm går hand i hand med folks mående, kriminalitet, kravaller och demonstrationer.

Jag hoppas också att kvinnofridskränkning och övergrepp på barn straffas hårdare.

Teknikens utveckling kanske stagnerar lite. Ibland kan jag bli så mätt på all teknik, alla appar, mobiler, allt vi matas och streamas med. Ibland vill man bara ha tyst omkring sig. Det finns så många fördelar men det är också ett sårbart samhälle. Barnen föds nästan med ”padda” och mobil. Vi fick vår första dator i 30-årsåldern. Det är en viss skillnad. Min första smartphone fick jag som 40-åring. Jag kan se en lavinartad utveckling de senaste 10 åren. Kanske behovet och det innovativa mattas något. Nu ser vi smartklockor som du kan betala med, ringa och räkna steg med. Förarlösa bilar, smarta hus. Rena science fiction för en 80-talist. Vad kommer härnäst?

Efter all oro i världen, krig och sabotage i cyberrymden, beslutar man också i lag, att det måste finnas kontanta medel att handla med, och inget företag får neka en kund att betala med pengar. (Ett stort datahaveri för 15 år sedan, slog ut all handel i flera dagar).

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Det kommer att byggas mera, städerna sväller och behöver mera plats. Det ser vi redan idag. Byarna kommer att föras närmare och närmare städerna. Men samtidigt är man bränd av tidigare generationer misslyckanden, hur naturen har exploaterats.Man försöker därför bygga hållbart och småskaligt. Små röda hus, som har varit hopplöst omodernt de senaste 100 åren, blir väldigt populärt, man vill bo nära marken och odla sina egna grödor. Man börjar äntligen återhämta sig från den härdsmälta som inträffade österut under hösten 2138. (Ett land, kollapsat av år med krig i Europa, inbördeskrig och misskötsel, orsakade detta.)

Odlingsintresset ökar bland befolkningen, och man får statligt bidrag om man bygger ett större glasväxthus, odlar mera tropiska grödor och dessutom delar med sig av dessa till sina grannar. Importen av tropisk frukt har under senare år försämrats. Flera pandemier och stängda gränser har genom åren gjort det svårare, därför uppmuntras egna odlingar. Ett par dagar varje år uppmanas befolkningen att besöka/praktisera hos en lokal bonde eller matproducent. Detta är särskilt viktigt för barn och ungdomar.

I FN bildas ett ungdomsråd, tillägnad den kända Greta Thunberg, som år 2041 blev Sveriges statsminister. Hon kom att inspirera en hel värld och ungdomar från 13 år har en given plats i FN och även i de nordiska regeringarna. På agendan står att ge ungdomar rösträtt från 15 år, men det är fortfarande diskussioner i denna fråga.