Vår framtid

Berättat av Filippa

Kvinna. Född 24 juni 1966. Förvaltare. Stockholm.

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

I mitt eget liv har allt fallit på plats. Jag bor i en lägenhet som jag önskade mig, i den stad där jag vill bo. Det ser ut att bli bra människor av mina söner, 16 och 24 år. Jag har mitt drömjobb, jag är frisk. Min mamma klarar sig fortfarande bra själv trots 88 år. Jag träffar en vacker och klok man sedan tre år. Allt detta underbara mot en mycket mörk fond av oro i världen, osäker ekonomi, ett verkligt allvarligt läge politiskt som gör att jag inte har något hopp om att mänskligheten ska kunna hindra vår egentillverkade klimatkatastrof. Det är en märklig känsla att dels uppleva sin egen maximala lycka och framför sig se den allt brantare nedförsbacken för oss alla.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag önskar att vi kunde ha en rimligare fördelning av resurser och att vi förstod värdet av att så många som möjligt kan få ha det bra. Nu ökar klyftorna och det är tal om hårdare tag mot dem som är symptom på en nedåtgående spiral där en grupp lämnats utanför. Där barn går hungriga och där kriminella trålar i bostadsområden där de mest utsatta bor. Där politiker fiskar röster med ohållbara vallöften. Där ungas hopp rinner genom deras fingrar och alltfler äter medicin mot depression och ångest. Det är friskt att få ångest för den som blickar mot sin framtid nu.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Om 30 år hoppas jag att vi lyckats hitta tillbaka till ett gemensamt samhälle där vi hjälper varandra. Då har vi också blivit varse hur dyrt och skrämmande det allt varmare klimatet har blivit. Både intensivare oväder men stora översvämningar men också några torra somrar som vida överträffat 2018. Det har gjort att vi tvingats ställa om produktionen av mat eftersom importerad mat blivit mycket dyrt och många av de saker vi brukade äta inte går att få tag i eller är orimligt dyrt. Det stora orosmolnet år 2053 är att allt pekar på att golfströmmen blir svagare och forskarna varna nu för att vi kommer att få svårt att odla i stora delar av landet på grund av mycket kallare väder.

Jag hoppas att vi trots de svåra tiderna kunnat lösa ett antal utmaningar som gör att vi kan klara av de förändrade livsvillkoren. Jag hoppas också att vi hittat sätt att använda energi och teknik på ett sätt som begränsat utsläppen av koldioxid till nära noll år 2050 – som världens ledare lovat. Sverige är nu i en union med Finland, Norge och Danmark och Ryssland styrs av en demokratisk regim som ansöker om att få bli en del av en nordisk supermakt. Anledningen till unionen är det ökande trycket från södra Europa som delvis blivit obeboeligt på grund av extrem värme, bränder och oväder som slagit sönder infrastrukturen. Tillsammans har de nordiska länderna blivit en tillflyktsort där vi har ett genomtänkt system för att ta hand om de nya migrantströmmarna som nu befolkar alla de gamla industriorter som folk flyttade ifrån i slutet av 1900-talet. Vi har istället skapat en infrastruktur på landsbygden som gör det möjligt att leva gott i alla landsdelar av de fyra länderna. Småskaligt ekologiskt jordbruk har räddat insekter och biologisk mångfald. Människor med olika bakgrund lever tillsammans i mindre samhällen där det är nära till det mesta och där de förstår att det enda som kan lösa våra kriser är vi tar hjälp av varandras olika bakgrund, kunskap och förmågor.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Om det alls finns något sådan som museer och institutioner måste vi ha lyckats samla ihop oss och skapat en mer hoppfull utveckling än den som nu verkar mest sannolik. Sker de klimatförändringar som man förutspår lär det vara outhärdligt svårt att leva i Stockholm om 150 år. Nordiska museet lära oavsett inte kunna vara kvar i sin nuvarande byggnad om man inte kunnat skapa en fördämning omkring alternativt lämnat källarplanet och sett till att ev besökare kan nå huset vi båt eller bro. Mälaren är en del av östersjön sedan 50 år. Världen har sannolikt avfolkats rejält på grund av omfattande hungerkatastrofer som resultat av uppvärmda hav och förlust av insekter och andra djur som krävs för att kunna odla dem mat som behövs. I norden hade vi resurser att bygga upp en artificiell matproduktion och ta fram näringslösningar som håller flertalet vid liv men tillvaron är svår på grund av att stora delar av landet är obeboliga efter att golfströmmen upphörde. Stockholm har flyttats upp på malmarna och de översvämmade centrala delarna har gjort att staden delats på mitten. Stadsdelarna har minimal kontakt trots de långa broar som byggts mellan stadens södra och norra delar. Få vill ta sig över dem då de är utsatta för oväder som hastigt kan dra in. Tunnelbanan och den infrastruktur som man investerat i har sedan länge upphört att fungera på grund av ökat vattenstånd, ras och stöld av teknisk utrustning. I de bostadsområden som klarat havsnivåerna har människorna flyttat ihop i de äldsta husen då de klarade av att motstå både inledande värmebölja, problemen med den ökade luftfuktigheten och de därpå följande isvintrarna som krävde spisar och kakelugnar för att hålla värmen. Det är ett liv som liknar det medeltida liv som först uppstod i den stadsdel av en gång var gamla stan och som nu befinner sig på botten av den havsvik som en gång var Mälaren.

Publicerat

4 februari 2023

Berättat av

Filippa

Licens

CC BY

Arkivkod

M17/00078

Gör som 741 andra – dela din berättelse!

Var med i det nordiska samtalet om framtiden. 741 personer har redan bidragit. Vad vill du? Hur ser du på åren vi har framför oss?

Skicka in din berättelse!