Berättat av Johannes Smidelöv

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag bor bra idag, i en stadsdel som växer och nya saker kommer till i takt med att folk flyttar in. Jag skulle vilja bo större, men tvekar när jag ser vilka otroliga skulder det inneburit att ta på sig. Det mesta jag behöver till vardags har jag inom cykelavstånd, men de gånger jag behöver resa lite längre (oftast in till centrum) fungerar kollektivtrafiken allt som oftast bra.

Jag har varit idog dataspelare, och tillika levt med diabetes (den idag behandlingsbara men obotliga sorten), sedan tidiga år. Förmodligen har dessa spelat in i att jag är obönherligt optimistisk inför nya tekniska landvinningar. Det är svårt att vara något annat när det omöjliga inte bara blir möjligt, utan vardagligt och självklart, ofta inom spann på bara några år.

Är det något i tillvaron jag blivit disillusionerad över är det politik, särskilt efter att själv ha varit engagerad i den i drygt tio år. Något jag har ändrat nyligen är därför att lagt det engagemanget på hyllan för att hitta tid – och uppmärksamhet – till kreativitet, träning och personlig utveckling. Att fokusera på problem man har makten att lösa är en mycket mer tillfredsställande tillvaro än att fokusera på problem man ser i alla andra och varken har eller bör ha makt att ”lösa”.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

För det mesta funkar det mesta i samhället ganska bra, och blir ofta bättre. I det lilla har fler cykelbanor lagts som gör det lättare att ta sig fram. I det stora ger nya rön och ny teknik fler möjligheten att göra med sina liv som de önskar, oavsett var de föds eller med vilka egenskaper.

Tyvärr med ett jättestort undantag: Politik, och allt den blandar sig i. Vilket idag tyvärr är det mesta. Det är också där jag upplever en långsam utförsbacke, där mina samtal med medborgare – som tyvärr oftare påminner mig om tiggeri för förmåner, inte sällan med en blandning av gudomliga förväntningar och politikerförakt – inte ger mig mycket hopp till bättring. Samhället sköter sig självt, och kan lösa sina egna problem, även om vägen dit ofta är brokig, oförutsägbar och sällan landar där man tror.

Så hade jag velat förändra något vore det att släppa samhället friare från politiken, och därigenom släppa lös samhällets förmåga att lösa problem genom praktiska lösningar på vad de genom handling mäter som sina högst värderade problem. Hur det skulle gå till i praktiken vore ett träigt handlingsprogram, men i korthet mer konstitutionell och gärna federal republik (gärna en pan-europeisk sådan), stärkta medborgliga rättigheter till liv, lem och egene, och reformerade internationella institutioner för samarbete som faktiskt haft muskler och rum att straffa förbrytare i den egna organisationen.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Jag hoppas för egen del på ständigt bättre medel för att behandla min diabetes, så att jag slipper tänka på den, på att Stockholm och i förlängningen Sverige fortsätter bli en bättre stad (och land) att cykla i. Köpenhamn och Amsterdam är idag i världsklass, och jag hoppas Stockholm kan bli värdigt att nämna i samma anda. Jag hoppas också på en renässans för god smak i det offentliga rummet, då det som byggs idag är deprimerande tråkigt att titta på och röra sig i.

Blickar jag ut över världen har befarar jag turbulenta tider, som lika gärna kan bli en succé för mig som vill se mer frihet som en katastrof. Det stora hotet i öster – dvs Moskva – ser ut att kollapsa i realtid framför samtidens ögon (även om vi i skrivande stund bara ser första akten), och även det förmodade långsiktiga hotet i Kina har alla förutsättningar att gå samma öde till mötes under de kommande 30 åren. Europa har tyvärr i stort en stor risk att gå ett snarlikt öde till mötes, så där är mitt hopp att Europa lyckas behålla viljan att lösa kriser med mer integration på samma sätt som vi gjort de senaste 30 åren.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Jag tänker utgå från att varken klimat, AI, krig, svält, eller pandemier kommer utrota oss (den här gången heller). Därför om det antagandet är fel hade du, kära läsare, inte läst detta.

Så med det undanstökat kan jag genom att jämföra dagen med vad som funnits i backspegeln, och vad de föreställde sig, är det enda säkra att det kommer vara både oegenkännligt till en grad som i mina ögon skulle påminna om magi och samtidigt väldigt likt hur världen är idag. Jag vågar inte spekulera i vilka verktyg eller material som håller gemene mans uppmärksamhet eller fantasier, inte heller hur de klär sig eller drömmer sig bort i. Däremot vågar jag lita på att livet för det mesta stannar på marken, att människor fortfarande möts, träts, och finner varandra. Att de gamla oroar sig över sin tids ungdom, och att de unga frustreras över de gamlas oförmåga att förstå hur världen är beskaffad. Att stat och samhälle har dragkamp om vad som ligger i vems domän, att ny teknik ständigt ställer etablerade vanor på ända, att och nya rön gnisslar med sin tids etik och moral.