Vår framtid

  • Lovisa Bergström

Berättat av lovisab

Kvinna. Född 7 april 1987. Småbrukande egenföretagare och pedagog. Kinda.

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

För tio år sedan bodde min sambo och jag i Stockholm och levde det där framgångsrika livet man ”ska” leva, när man har varsin universitetsexamen i IT respektive kommunikation. Gradvis insåg vi dock att det som vår kultur marknadsförde som rikedom i själva verket var en sån oerhörd själslig fattigdom, som dels gjorde oss olyckliga, men heller inte var på riktigt. Vad är en tvåa på Södermalm EGENTLIGEN värd, när allt kommer och kring? Var kommer mat ifrån? Var kommer pengar ifrån? Vad är egentligen välstånd?

Vi insåg att allt välstånd har sitt ursprung i jorden, så vi sökte oss närmare den. I staden finns ingenting att äta, om lastbilarna slutar gå, och då blir det snart uppenbart vad en tvåa på söder är värd: ingenting.

Resan tog många år, men efter dussintals husvisningar och långa diskussioner om kvällarna, där vi benade ut hur vi egentligen ville leva, så hittade vi hem. I ett 1800-talshus i en liten by på den Östgötska landsbygden har vi hittat både rikedom och lycka: Vi har mark som vi odlar för att få mat. Vi sätter potatis tillsammans med grannarna och håller höns ihop med en annan familj. Vi har en egen brunn som vi hämtar vårt vatten ifrån, och på vintern värmer vi vårt hus delvis med pinnar vi hämtar i skogen. Här kan vi tillgodose våra fysiska och själsliga behov, och vi har tiden för varandra. I staden handlade det mest om att överleva; här kan vi LEVA.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Även om vi fortfarande måste lönearbete, så har pandemin gjort det lättare och mer acceptabelt att arbeta hemifrån, så med våra tidigare karriärer inom IT och kommunikation har vi än så länge inte haft några svårigheter att hitta kunder till den firma vi driver tillsammans. Jag jobbar även deltid som lärare och bilpendlar in till närmsta samhälle några mil bort. Det stör mig att behöva åka så mycket bil, men då passar jag också på att handla och sköta andra civilisationsärenden.

Än så länge så finns det en stark urbaniseringstrend, där allt på landet läggs ned och centraliseras in till städerna, men den kurvan vände nog samtidigt som Peak Oil; någon gång sent 2018 och nu väntar vi bara på att vågen ska vända, så att fler bor och jobbar på landsbygden och så att vi kan återupprätta byarna och minska bilåkandet.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Heltidsnormen, att alla ska jobba 40h/v är ett vansinne som vi inte har råd med framöver. Vi kommer att behöva göra mer själva, så att vi ska bränna ut oss och sedan köpa tjänster för att kompensera för att vi har lagt vår energi på våra lönearbeten kommer att vara ett minne blott. Om vi skulle börja arbeta 50% vardera, så att den ene i ett par jobbar förmiddag och den andra eftermiddag så skulle ett hushåll till exempel inte behöva någon institutionaliserad barnomsorg, vilket skulle ge mycket tryggare och mer välfungerande barn och sedermera vuxna. Om någon alltid är hemma så minskar risken för inbrott, bränder och översvämningar tex. Man hinner dessutom både sköta en trädgård, ta hand om skörden och i övrigt sköta ett hushåll på 50%, samtidigt som man skulle ha lika mycket tid till varandra som om båda jobbade 100%, men den tiden skulle man vara mer utvilad, närvarande och fylld av mening. Man skulle få en chans att vara lycklig, eftersom man skulle ägna livet åt något meningsfullt, snarare än att slava åt någon annan, i ett allt mer abstrakt och specialiserat arbetsliv, där vi aldrig skördar frukterna av våra ansträngningar. Med ett halvtidsjobb kan du skörda faktisk frukt, bereda den till paj och äta den tillsammans med dina barn, samtidigt som du lär dem om livet.

Vi lever mycket mer lokalt, och eftersom vi har tid att lösa våra egna problem så är inte vår enda roll i livet att vara profitdrivande konsumenter åt storföretagen. Vi tar tillbaks kontrollen över våra egna liv, och får bättre hälsa, relationer och miljö på kuppen.

Ett sådant samhälle genererar förstås inte lika mycket skatter, men å andra sidan har vi helt kunnat lägga ned förskolan och har bara kvar en modern version av barnkruppan, som återigen lyder under socialdepartementet, för dem som verkligen inte har möjligheten att ta hand om sina barn. Vi har också en mycket friskare och lyckligare befolkning, som inte behöver lika mycket sjukvård och psykiatrisk hjälp. Vi har gjort oss av med stora mängder av de tomma arbeten inom kommun, region, stat och myndigheter som mest gick ut på att administrera den uppsvällda komplexiteten. Färre brott begås, eftersom fler är hemma om dagarna och dessutom uppstår färre bränder, då husen nästan aldrig står tomma, så brandkåren behöver inte heller rycka ut lika ofta. Vi lägger de resurser som kommer in på det som VERKLIGEN behövs, och har bantat ned byråkratin till ett minimum.

De politiska åtgärder som förstörde svensk kraftförsörjning under tidigt 2020-tal har gjort att vi numer bara kan bedriva industri när det blåser. Ingen tillverkningsindustri var villig att satsa under de förutsättningarna, så de flyttade utomlands. Sverige är återigen en fattig jordbruksnation, där de flesta arbetar direkt eller indirekt inom livsmedelsförsörjningen. Det tog ett tag att vänja sig vid, men det är inte ett sämre liv.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

I det här fallet är vill och tror två vitt skilda saker, så jag fokuserar på tror:

Vi är betydligt färre nu. I den sexåriga folkskolan berättas det om hur vi en gång under 2000-talets första decennier var hela tio miljoner människor i det som hette Sverige, vara runt två miljoner i ett område som kallades Stockholm. Det är det där stället där Mälaren mynnar ut i Västryska havet, där alla öarna med konstiga ruiner ligger.

Många strök med i energikrigen som började på 2020-talet, men än fler dukade under av svälten som kom när först konstgödslet och sedan oljan gradvis försvann. Under 1900-talet hade man kommit på ett sätt att ta fossilgas och på något sätt göra kväve av den, och på så vis lyckades man under de efterföljande decennierna dubbla befolkningens storlek. När konstgödslet försvann så spegelvändes processen.

Inte omedelbart, förstås. Många lämnade städerna och försökte fixa mat så gott det gick. Mycket kunskap hade gått förlorad under det århundrade då maskinerna skötte allt. Tänk, att de inte ens visste hur man spände för en oxe eller tröskade säd!

Tydligen hade man något som hette skördetröskor och traktorer, som gjorde så att bara en hundradel av befolkningen någonsin behövde jobba på ett fält! Jag undrar vad alla andra människor gjorde hela dagarna? Alla de där 99 som blev matade av den ende?

Många fick vända till fälten för första gången i sina liv. De slet hårt, men de lärde sig mycket och fann en typ av gemenskap och känsla av mening som de tidigare aldrig upplevt. Årtiondena som följde blev omvälvande. Dels fanns det inte mat för att mätta alla på den nivå vi var vana vid, men problemet löste sig gradvis av att den stora generationen som föddes efter det andra världskriget blev gamla och dog. Alla efterföljande generationer var mindre, och det föddes inte i närheten så många barn som tidigare. Det sägs att det var en massa gifter i miljön som gjorde så att människor inte kunde få barn, även om de ville.

Tänk så hemskt det måste ha varit att leva i en värld, där nästan allt var giftigt eller farligt? Och tänk att världen var så liten för dem! Vår lärare har berättat om både rymdraketer och flygplan. Det sägs att helt vanliga arbetare kunde resa på dessa bevingade fartyg till andra sidan jorden och möta ställen vi bara kan läsa om. Världen är ju stor, men vår egna värld så liten. Eftersom vi inte kan röra oss längre än med häst- eller cykelkraft så är det få som orkar ta sig längre än till grannbyn. Vid kanalen som går mellan Östra Götalands huvudstad Linköping och kusten så mötte jag en gång en man som sa att han hade seglat med ett handelsskepp ända till Erdoganopel, men det vet jag inte om jag tror på.

Det är nästan svårt att föreställa sig att vi en gång var en del av ett mycket större rike som hette Sverige, och som sträckte sig ända upp till midnattssolens och renarnas land i norr, och styrdes från de där märkliga ruinerna vid Mälarens utlopp! Hur gick det egentligen till att hålla ihop ett så stort land? Redan Östra Götaland känns ju oändligt – de flesta av oss besöker bara Linköping några gånger i livet, om alls. Där finns universitetet för de få utvalda som kan utbilda sig för att göra sånt som går utöver matproduktion. Där finns också sjukhuset – tydligen finns det fortfarande elektricitet där.

Undrar hur det såg ut när alla hade elektricitet hemma, det måste ha varit så ljust! Tänk att kunna arbeta även på natten och vintern – undrar hur en sån där glödlampa ser ut? Gör den ont i ögonen att titta på? Undrar vad alla människorna gjorde med all den där energin som det sägs att de hade tillgång till, hela tiden? Vad gjorde man hela dagarna när man inte behövde ta hand om skogen och fälten? Någon säger att de var väldigt ledsna och hade en massa konstiga sjukdomar inuti huvudet som ingen kunde se, men hur skulle man kunna vara ledsen i ett sånt överflöd? Vad kunde de möjligtvis ha saknat?

Nu har jag inte tid att grubbla mer, jag måste hämta in mer ved.

Publicerat

24 januari 2023

Berättat av

lovisab

Licens

CC BY

Arkivkod

M17/00044

Berättelsens position

Se alla berättelser på karta
Travelers’ Map is loading…
If you see this after your page is loaded completely, leafletJS files are missing.

Gör som 760 andra – dela din berättelse!

Var med i det nordiska samtalet om framtiden. 760 personer har redan bidragit. Vad vill du? Hur ser du på åren vi har framför oss?

Skicka in din berättelse!