Berättat av Michaela Almqvist

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

En vanlig dag i mitt liv hur jag lever idag är att jag vaknar, går till skolan, tränar, jobbar och sedan sover. Jag tycker att hur jag lever idag är ganska stressigt och det upplever nog majoriteten av de som lever i vårt samhälle idag. Om jag börjar beskriva skolan tycker jag att den fungerar riktigt bra. Jag tycker om undervisningen nu jämfört med i grundskolan. Det kan bero på att jag läser ämnen jag själv valt och då ämnen jag är intresserad av. Jag tycker det är bra att man läser alla möjliga ämnen i grundskolan så man kan få en bild av vilka ämnen man tycker är intressanta och vad man i princip hatar. Det gör det enklare att senare när man ska söka olika program på gymnasiet veta vad man ska välja. Tyckte man inte om de teoretiska ämnena eller har svårt att sitta i en skolbänk hela dagarna finns det praktiska program att välja och sedan tvärt om. Jag har alltid presterat bättre och tyckt det var roligare med de praktiska ämnena i grundskolan till exempel idrott, bild, hemkunskap, slöjd och musik. Jag tänkte mig att läsa ett högskoleförberedande program på gymnasiet men sen läste jag på om de olika programmen. Jag läste om ämnena som man läser på sam-programmet och tyckte psykologi, sociologi, filosofi, ledarskap och kommunikation verkade så intressant. Jag brydde mig inte om att det inte var ett praktiskt program utan att jag var intresserad av de ämnena gjorde att jag valde det ändå. Jag tror att det finns de som inte “är gjorda” för att sitta still hela dagarna och jag är en av dem. Men är man verkligen intresserad av något så tar det över stillasittandet tror jag. När jag gick första året på gymnasiet hade vi distansundervisning vilket jag tyckte var skit tråkigt, jag tycker om att träffa människor och känna att jag är en del av undervisningen. De andra och sista året när vi var på plats i skolan har varit de bästa åren i mitt liv hittills. Om undervisningen skulle gå över till digitalt i framtiden skulle jag tycka det var väldigt synd. Det är sannolikt att det skulle kunna ske eftersom det digitala utvecklas för varje dag som går och nu har det till och med kommit en funktion som är AI där man kan få en robot att skriva uppgifter åt en. Jag tror detta kommer bli ett problem om all undervisning skulle övergå till digitalt. Jag tror att på grund av AI kommer vi i framtiden inte kunna använda till exempel en dator att skriva på i skolan. Lärare kommer inte kunna veta om det är eleverna som skrivit en uppgift eller en robot. Att skriva med papper och penna kommer nog komma tillbaka om det inte kommer en ny funktion där man kan skriva digitalt utan att använda AI eller om man på något sätt kan granska en text och se hur den skrivits. Jag tror elever kommer att vara tvungna att vara i skolan under undervisningen för att man inte kan förlita sig på barn att de inte fuskar.

När jag berättade om min typiska vardag skrev jag att jag tränar och sedan jobbar. Att kombinera skola, träning och jobb är svårt och unga får ingen riktig fritid för att kunna hitta på något med sina kompisar eller för att återhämta sig. Ungdomar behöver pengar och att jobba är en bra lösning för det. Om ungdomar dock börjar ta på sig för mycket eller känner att det finns enklare och snabbare sätt för att tjäna pengar kommer de sakta men säkert dras dit. Nu menar jag exempelvis att sälja droger och andra illegala föremål för att tjäna pengar. Vi ser redan nu att ungdomar väljer den vägen i tidig ålder för att tjäna pengar. Jag hoppas inte samhället fortsätter utvecklas åt det hållet utan att det kan bli enklare för unga att hitta jobb där man tjänar bra med pengar utan en fullständig utbildning. Jobb där man inte måste jobba 8-16 då de går i skolan utan jobb som man kan kombinera med sin skolgång.

En annan sak jag inte skrivit om är den segregation vi har i samhället just nu. Visst att den blivit bättre genom åren men att i framtiden sprida ut nyanlända i samhället och inte bygga ett område med lägenheter där de får lov att flytta in. Jag vill att vi i framtiden ska kunna leva i ett samhälle där det inte kan vara skillnad på socioekonomiska skillnader, arbetslöshet och utbildningsnivå och andra saker bara mellan en motorväg. Just nu kan man se en samhällsskillnad bara man kollar åt höger och sedan vänster. De rika bor i områden med bra förutsättningar och de som redan kanske har olika problem bor där det bara blir fler och fler problem. En samhällsutveckling jag hoppas på är att man inte ska känna sig indelad i olika samhällsklasser som på medeltiden, vi har utvecklat så mycket från den tiden så varför ska vi gå tillbaks till att dela in människor i grupper? Det jag tror kan lösa detta problem är både på individnivå och på samhällsnivå. Varje individ måste förstå att de har ett eget ansvar att få människor att känna sig accepterade för vilka de är och det ska inte spela någon roll vilken bakgrund man har, hudfärg, etnicitet, religion eller sexuell läggning. Vi människor måste sluta avhumanisera de som inte är precis som en själv. På samhällsnivå kan de som styr ett land planera bättre hur man ska integrera till exempel nyanlända. Det är inte mycket som krävs för att få samhället att känna en gemenskap. Människor måste sluta krångla till allt och bara kunna förstå att bara man hänger tillsammans är det tillräckligt.

Just nu lever vi i en klimatkris men det är inte många som bryr sig eller orkar lägga ner tid på det. Jag är glad över de människor som tar tag i miljön och inser det problem vi har just nu. Vårt samhälle är just nu för självupptagna och tänker inte vad varje individ kan göra skillnad. Hur mycket man än ser på sociala medier om naturkatastroferna eller hur många år vi har kvar att leva om vi fortsätter så som vi gör, inget är tillräckligt för att man ska göra skillnad. Vi människor är nonchalanta och när det väl kommer till kritan, där vi kanske bara har några månader kvar att leva på denna planet, då är det för sent och de kommer ångra att de inte lagt ner lite lite tid varje dag för att kunna förhindrat detta.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Som jag beskrev innan tycker jag att miljön behöver få mer uppmärksamhet inte bara i sverige som jag skrev innan och inte bara norden utan hela världen behöver hjälpa till. Det som jag tycker behöver bli bättre i världen förutom miljökrisen så tycker jag att människor måste sluta se skillnader mellan länder. Alla som lever på denna planet har exakt lika mycket värde. Jag upplever att det finns de som ser sig vara över andra för att de har en annan hudfärg eller sexuall läggning. Hur kan en hudfärg eller vem man tycker om sänka en människas värde? Det går inte ihop i min hjärna att såna små små saker kan vara så irriterande för en person att man måste lägga ner tid på att trycka ner andra. Det finns många problem i världen jag tycker skulle kunna förbättras till exempel miljön igen, den extrema fattigdomen och de krig och konflikter som pågår. Jag tror att fattigdomen och krig hade kunnat vara ett mindre problem om människor inte såg sig vara mer värd än andra. Om man hade accepterat att det finns olika religioner exempelvis hade många problem i världen försvunnit. Alla tror på olika religioner, vissa är inte troende. Varför ska det finnas ett rätt sätt att tänka eller tro? Kan man inte låta människor få ha något eget utan att bli trakasserad? Hade de troende och icketroende haft förståelse för att alla i världen inte kan tro på samma sak och inte skapat ett problem utav det hade vi minskat krigen och konflikterna tror jag. Jag tror också att om människor inte såg sig vara över andra och sluta vara så själviska hade inte den extrema fattigdomen varit lika stor. De som är äckligt rika hade kunnat ge en liten procent av sin inkomst till ett fattigt land och flera miljontals människor hade inte behövt gått hungriga dag in och dag ut och inte veta när de ska få äta nästa gång. De som är så otroligt rika i världen behöver inte alla deras pengar för att överleva, så varför ha pengar liggandes som kan vara till nytta för att andra ska kunna få leva?

Jag tycker att alla ska ha tillgång till utbildning. Till exempel i Afghanistan får kvinnor knappt gå i skolan, de får konsekvenser som att de inte kan söka jobb och inte kunna försörja sin familj eller sig själv. Då är varje kvinna i ett behov av en man för att kunna överleva. Om alla får samma förutsättningar kommer man inte vara i behov av andra för att överleva och ha ett liv.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Om jag fantiserar och inte tänker på vad som är rimligt skulle kunna ske på 30 år så har jag många önskningar hur vår värld skulle se ut. Först och främst skulle jag vilja att man inte hade fördomar, såg någon som mindre värd eller att man ser sig vara bättre än någon för man har makt eller pengar. I slutet av livet kommer man inte ligga på sin dödsbädd och vara stolt över att man hade makt eller mycket pengar. Det betyder inte ett skit. Vad fan gör det för mänskligheten och vår utveckling av samhället? Jag skulle vilja att alla människor förstod vad som verkligen är viktigt här i livet. Jag tycker att man ska hjälpa varandra, lära varandra och allmänt vara mänsklig. Man kan inte ställa krav på till exempel nyanlända som kommer till Sverige att de direkt ska lära sig språket, skaffa jobb och “komma in i samhället”. Allt tar tid och det kommer hit människor som sett sina föräldrar dö framför sina ögon. De har trauma de kanske inte ens haft tid med att bearbeta för de kanske fått lov att fly, ta hand om sina syskon i alldeles för tidig ålder. Kommer de då till Sverige tror inte jag att de första de tänker på är att lära sig språket. Vi behöver ha förståelse. Hur lätt tror ni att det är att komma till ett helt främmande land, man kan inte språket och man har inte valt att komma hit. Man valde inte själv att bo i ett land där det blev krig, man valde inte att fly, man var tvungen. Såklart är det viktigt att man lär sig språket om man ska bo i ett annat land men ge det lite tid. Ha lite empati. Vi kan inte i närheten sätta oss in vad de gått igenom. Tänk er att komma själv till ett främmande land, inte veta vart sina föräldrar är, lever dem, kommer man någonsin få träffa de igen? Hur hade ni känt då att det ställs massor av krav från dag 1. Tänk er allt det och samtidigt att människorna i det landet har massor av fördomar om en. Hur ska man få motivation till att ens försöka komma in i samhället när man redan är stämplad som till exempel våldtäktsman eller kriminell? Det jag skulle vilja se i världen om 30 år är mer empati hos folket, medmänsklighet och att saker tar tid. Jag hoppas också att vi blivit mer miljömedvetna och att varenda människa gör sitt bästa för att vi ska ha en planet att bo på.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Om 150 år har jag också önskningar jag skulle vilja se i världen. Jag hoppas att vi fortfarande har en planet att bo på, att vi människor lyckats rädda vår planet och att det kommit fram nya sätt för att minska utsläppen och hur vi ska rädda våra hav vi smutsat ner. Jag tror att vi i framtiden kommer ha ett väldigt digitaliserat samhälle vare sig jag tycker det är bra eller inte… Jag hoppas att vi uppnått de globala målen fast de kanske inte lyckats till år 2030. 150 år är en lång tid och de problem vi har i världen idag kanske inte finns då utan ersatts med nya problem. Jag tror att problemen som kommer finnas om 150 år kommer vara mer om digitala problem. Till exempel hur man ska kunna veta vad som är på riktigt och vad som är datagjord. Jag tror säkert att flera jobb kommer att ersättas av robotar vilket kan vara bra så människor kan fokusera på långsiktiga problem och kanske inte lägga ner tid på kortsiktiga problem som inte spelar någon roll i längden. Jag är dock lite rädd för hur samhället kommer se ut om 150 år om robotar tagit över jobb eller andra saker som människor kan göra. Jag tror inte att man alltid kommer kunna förlita sig på robotar om det nu kommer finnas.

Jag heter Michaela Almqvist och går just nu sista året på hagströmska gymnasiet. Jag är 18 år när jag skriver detta.