Vår framtid

Berättat av Mimi

Könstillhörighet: annat. Född 31 maj 1990. Bygghandläggare. Vällingby.

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag har haft väldig tur i livet. Jag har fått mycket hjälp av mina föräldrar så att jag har kunna gå klart min utbildning utab att oroa mig för mycket för min ekonomi och skaffa en bra lägenhet så att jag kan börja ett bra jobb i lugn och ro. Jag går från att vara student till välbetald tjänsteman samtidigt som matpriserna stiger.

Det är över fyra år sen jag bodde i Stockholm senast, nio sen jag letade bostas här. Man märker att hyrorna sticker iväg. Vad ligger snittet på nu, 17000 i månaden när man hyr i andra hand? Jag kom undan med 10 000 för en tvåa i Vällingby, blev nästan misstänksam. Der var någon som inte kunnat sälja lägenheten. Jag vet att den vändande marknaden är tuff för de som har lån, men det är ärligt talat en lättnad som jag väntat på länge. Otroligt att man inte kan bo i den här staden utan att betala hela lönen eller skuldsätta sig upp över öronen.

Stockholmslivet är annorlunda mot Uppsala med. Man måste trängas ihop på tunnelbanor där varje tom yta är tapetserad med reklam. Klimatet är i kris, produktionstakten måste ner, men ekonomin klarar sig inte om den inte går upp. Längtar efter att få lön, men de säger att man alltid hittar något att spendera pengar på. Konsumera, konsumera, konsumera. Kommer jag bli en sån som skaffar sig dyra vanor nu och förköper sig på sånt den inte behöver eller har plats för? Jag som inte kan slänga saker heller.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Vi lever ju bra, det gör vi, i alla fall vi som har pengar. Men det är ju inte hållbart.

Jag tänker på det ibland. Att så mycket i vårt liv förutsätter ett orimligt byte. Mobilen jag skriver i skulle ingen ha råd med om gruvorna som dess metaller kom från hade samma arbetsvillkor som svenska gruvor. Ska vi utvinna dem inhemskt kommer det slå sönder norra Sapmi. Vår billiga el och våra billiga drivmedel skapar torka i Afrikanska länder och katastrofala översvämningar i Pakistan. Billiga kläder görs av bomull som tvingas fram ur mark som inte är lämpad för den.

Och hela tiden, överordnat allt annat är vinsten. Den som gör att vi alltid måste konsumera mer och producera mer. Viktiga samhällsfunktioner som vård, skola, socialtjänst och bostadspolitik vittrar sönder när det enda som spelar roll är att producera mer och mer, billigare och billigare. Dagens hat och våld är egentligen bara symptom på samhällsklyftorna, men att åtgärda klyftorna kostar pengar som politiken inte är villig att lägga ut längre.

Ingenting får kosta. Allting måste vara en ekonomisk vinst. På kort och mellanläng sikt i alla fall, det långa loppet har inget värde längre. Långsiktighet kostar pengar och ingenting får kosta.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Jag tror att något måste ändras i vår grundinställning till samhället.

Jag är en praktisk människa, som tänker att vi måste komma till en punkt där vi inser att vårt nuvarande system, med tillväxten överordnat precis allt, inte fungerar. Att vissa saker måste kosta och att något annat måste till. Jag är inte den som tror på kommunism, jag tror att det borde bli något annat, mer demokratiskt och mer flexibelt, som kommer växa fram till slut med ett paradigmskifte. Kanske något som påminner om folkhemmet och välfärdsstaten, men kanske var också den beroende av en ohållbar ekonomisk tillväxt.

Det som oroar mig är hur vägen dit ser ut. När man inte kan prata om ekonomiska system måste man prata om något annat, och det är där syndabockarna kommer in. Som ursäkter. Det är deras fel att saker inte fungerar. Det är inte styrningen det är fel på, nejdå, om vi bara gjorde oss av med dem, så… Hur långt kommer det gå innan det vänder?

För egen del då? När jag var liten var allt enkelt. Livet var utstakat, följde ett färdigt manus. Skola- jobb – partner – barn – barnbarn. Så växer man upp och det är inte så enkelt. Jag är asexuell, aromantisk och inbunden. Jag trivs rätt bra själv, vet inte om jag vill ha en partner. ADHD och troligen autism med, men kön är så lång att få diagnos och det är en kamp att få vård alls. Vanliga föräldrar blir utmattade, jag blir utmattad bara av att ta hand om mig själv. Vill inte föda ett barn, funderade på att bli familjehem, men orkar jag? Som ickebinär håller jag ett vakande öga på politiken här och utomlands. Hur långt kommer syndabockspolitiken att gå? Hur öppen vågar man vara?

Manuset har åkt i soporna. Framtiden är ett oskrivet blad. Om 30 år börjar jag närma mig vad som nu är pensionsåldern, men det lär ligga längre fram då. Kommer jag känna ekonomisk trygghet inför det? Kommer jag orka jobba? Kommer vården jag behöver vara tillgänglig och bra? Och hur åldras man utan barn, barnbarn och partner? Kommer jag ha vänner? Kommer jag bli en av alla dessa ensamma gamlingar man hör om? Inget manus, inga fusklappar. Framtiden är ett oskrivet blad för mig.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Jag tror det är lika svårt för oss att tänka oss in i hur världen såg ut 2173 som det var för dem som levde för 150 år sedan att tänka sog världen idag.

Jag tror, kanske hoppas att vårt samhälle fungerar väldigt annorlunda mot hur det är nu. Det ekonomiska system som vi har idag kan helt enkelt inte fungera så länge till. Allt vi gör är att smita från notan. Vi lämpar över den på andra att betala med usla levnadsförhållanden eller tar ut den som kredit på själva planeten. På något vis måste vi uppnå en balans mellan goda levnadsvillkor, global rättvisa och en hållbar användning av jordens resurser.

Men det är det optimistiska alternativet. Människor har aldrig varit bra på att tänka längre än sin egen näsa, så oftast finns det vinnare och förlorare. De starka tvingar de svaga att betala deras välstånd. Jag är inte säker på att Norden kommer tillhöra de starka i det här scenariot. Vår befolkning åldras och av någon anledning försöker vi klippa av den livsnerv av föryngring som är invandring. USA går tillbaka och Kina håller på att ta över redan nu. Märk väl, ett land som är utlämnat till en liten grupp, eller till och med en persons nycker är instabilt och det kan svänga snabbt. Om kulturella influenser som musik, tv och sociala medier är en indikator så ligger hela den afrikanska kontinenten bra till. Liksom Mellanöstern, Indien, Bangladesh, Pakistan och Centralasien har den en ung befolkning och en diaspora som underlättar internationella relationer och kan bidra med kompetens om de kan locka tillbaka folk.

Men konflikter och förtryck kan ställa till mycket. Det pessimistiska scenariot är kanske att ekonomiska klyftor och ett klimat i förändring bryter ner det senaste seklets försök till fred och demokrati. Att det mänskliga släktet återgår till ett normaltillstånd av kris. Sverige skulle kunna bli en krutdurk, vi har redan stigande korruption, utbredd organiserad brottslighet och en groende fascism.

Jag hoppas på det första scenariot. I värsta fall efter att det andra och/eller tredje passerat. Men så mycket kan hända på 150 år. Framtiden kanske är en helt annan, något som ingen kan komma på tanken av idag.

Publicerat

8 februari 2023

Berättat av

Mimi

Licens

CC BY

Arkivkod

M17/00091

Gör som 682 andra – dela din berättelse!

Var med i det nordiska samtalet om framtiden. 682 personer har redan bidragit. Vad vill du? Hur ser du på åren vi har framför oss?

Skicka in din berättelse!