Berättat av Sonja Frejdh

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag är en naturnära peson, uppvuxen på småländska landsbygden på 1950-talet. Vi bodde i en by med två bondgårdar, en smed, en mjölnare, två byggmästare (en var min far), en skogsägare och en vägarbetare – familjerna bestod av två till fem barn och en hemarbetande kvinna.

Min barndom var nästan som i Bullerbyböckerna av Astrid Lindgren, vi barn lekte i skogsdungarna eller hemma på tomten hos något av barnen; grävde och byggde vägar som vi körde med våra enkla plastbilar på, sparkade fotboll, cyklade på byvägen. Vi lekte med pojkarna i byn eftersom det bara fanns tre flickor i vår ålder, därför kallades vi ”flickera” och alla visste precis vilka vi var. Jag tyckte mycket om att leka med mina dockor, men det var inte så roligt när inte ens min lillasyster ville leka med mig.

Så småningom ledde barnakärleken till ett jobb inom barnomsorgen, där jag först arbetade som dagbarnvårdare med en grupp på mellan tre till sex-sju barn undre långa dagar, 10-11 timmar. Senare arbetade jag som assistent i förskolan…

Jag gifte mig 1968, flyttade till Tranås och bildade familj – vi fick två pojkar, 1969 och 1971.

1975 bytte min man arbete och 1976 startade vi byggandet av vår villa i Eksjö tillsammans med min far, som hjälpte oss. Det blev tre års slitigt arbete alla lediga stunder och vi flyttade in i huset när nedre våningen var klar 1978, sedan fortsatte vi jobba med övervåningen när vi var på plats. Till slut var vi klara!!

Vi bor fortfarande kvar i vårt hus! Bostadsområdet bestås av ett 20-tal villor med trädgårdar, ett mycket lugnt och behagligt småstadsområde. Vi har nu bott här i över 40 år, barnen är utflugna och har egna liv och arbeten.

Tyvärr blev jag kroniskt sjuk för 25 år sedan så mitt stora intresse nu, är att odla blommor och grönsaker i trädgården – det ger mig motion och frisk luft! Jag saknar utevistelsen om jag någon dag inte kan gå ut…

Jag har alltid varit mån om natur och miljö, den grunden blev starkt rotat i min barndom. Jag märker ju att mycket har förändrats under de senaste 20 åren, numera får vi vara mycket sparsamma med vattnet och torrperioderna kommer oftare och pågår under längre tid.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag är mycket oroad över den situation som råder i samhället på många områden, framförallt upptrappningen av ungdomsbrottsligheten och alla skjutningar som släcker unga liv. Det är något som jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat ana att jag skulle få uppleva! Jag tror att det måste läggas mer tid och pengar på att utbilda de familjer som kommer hit, om vårt samhällssystems funktioner, t.ex. lagar gällande barnuppfostran – att små barn ska vara hemma i sina sängar på nätterna, när barn i tioårsålder finns med bland gängen är det något fel i uppfostran. Att i vårt samhälle får vi inte möta varje oförrätt med hämnd, inte heller har föräldrarna sådan makt över sina barn att de får döda dem om de blir kära i ”fel” kille eller tjej. Flyttar man till ett annat land, måste man vara beredd på att ändra sig så man passar in i det nya samhället. Sverige som land har varit alldeles för ointresserat av att ta tag i sådana problem.

I det gamla Sverige kunde ett handslag gälla som garanti för en uppgjord överenskommelse, nu verkar det som alla försiktigheter man företar sig aldrig riktigt räcker som garanti för att inte bli avlurad sina pengar. Jag är 75 år och snart är jag ett ”uppskattat villebråd” för alla som försöker lura av mig min pension eller personligen stjäla mina tillhörigheter. En mycket tråkig utveckling!

Jag känner också oro för utvecklingen i samhället när det gäller bristen på personal inom vården. Det verkar som många av våra unga inte vill ingå i samhällsbyggnaden, utan ratar de utbildningar till yrken som krävs för att ett samhälle ska fungera. I min ungdom var det självklart att man skulle ta sin del av ansvaret när man blev vuxen.

Nummer tre av orosmomenten är energiförsörjningen! Hur ska den räcka till allt som helt plötsligt ska drivas med el? Vi har inte tillräckligt med el idag, innan alla självgående elbilar kommit ut på marknaden! Vi måste helt enkelt ändra vårt levnadssätt, annars rasar hela samhället ihop.

Efter starten av Rysslands krigsföring i Ukraina har oron ökat markant för att världsläget ska utvecklas till ett tredje världskrig, jag mår inte alls bra psykiskt idag. Det verkar också som att det här kriget har ökat misstron bland ledarna och minskat ansträngningarna för att behålla freden i världen. Jag hoppas verkligen att fredstanken ska segra!

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Om 30 år finns jag inte längre, jag tänker inte förlänga mitt liv med en massa reservdelar, piller och dyl. , jag är nöjd med den tid jag får.

Jag hoppas att mänskligheten inser att denna stress och jakt på statusprylar inte är bra för varken samhället eller familjerna, den måste stanna av och livet måste inriktas mot närhet, omtänksamhet och medmänsklighet. Ett lugnare samhällsklimat skulle påverka allt i positiv riktning och dämpa aggressionerna som så lätt uppstår i samband med stress.

Från politiskt håll talas det alltid om att vi måste öka välfärden… Jag håller inte riktigt med om det, om man har det bra måste man också kunna känna sig nöjd! Om man aldrig blir nöjd med det man har, slutar det i förskräckelse… Varken naturen eller vår miljö orkar med alla krav som vi ställer på dem! Vi måste inse att en dag tar jordens resurser slut och vad gör vi då? Förmodligen finns inget att göra, bara konstatera ”att så här illa blev det”.

Om storföretagen inte satsar på robotar utan låter folket arbeta skulle samhället må bättre. Skatter och löner måste förstås sänkas, men om vi slutar att jaga efter lyxartiklar så kan vi leva på en lägre lön och uttaget från jordens resurser minskas.

Vårt sätt att köpa och använda kläder är helt förkastligt och jag hoppas att en förändring av det levnadsmönstret har kommit en bra bit på väg om 30 år, att bearbetning och färgning av textilier har förbättrats så miljöförstöringen har minskat radikalt. Jag önskar också att de redan nersmutsade miljöerna är på väg att saneras så människor kan leva ett bra liv i sina länder.

Kraven på nyuppfunna material ska höjas, allt ska testas ur alla synvinklar för att motverka skador på människor och miljö.

Utbildningarna styrs mera mot de yrken som verkligen behövs för samhällets fortlevnad. Vissa ”drömyrken” få leva som en hobby bredvid yrken som krävs för samhällets utveckling, mångas ”arbeten” idag finns bara på grund av lyxjakten i samhället, som jag hoppas inte finns om 30 år.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Världens befolkning har genom barnplanering minskat till en nivå som jordklotet kan försörja. De stora barnkullarna på 8-10 barn förekommer inte, eftersom alla har förstått att jordens resurser inte orkar bära en så stor befolkning och upplysningen om preventivmedel har ”flugit” över hela världen. Den har också nått de olika religiösa samfunden, som nu tillåter barnbegränsning.

Nu räcker maten till alla, människorna har lärt sig att hushålla med jordens tillgångar och gläder sig över det de själva kan odla på sina marker. Vattenbristen har minskat för alla förstår nu, att spara på vatten är viktigt och aktar det så att inga föroreningar sker. Miljövänliga toaletter finns i alla länder oavsett ekonomi, det anses nu vara en mänsklig rättighet. Alla har nu en helt annan insikt om vad som krävs för att jorden ska kunna föda människorna och verkligen anstränger sig för att akta naturens resurser.

Genom barnplaneringen har trängseln minskat, vilket gör att alla har möjlighet att få bostad och försörjning på sin hemort och migrationen har minskat betydligt. Även utbildningsmöjligheterna har ökat världen över och lett till ett globalt välstånd som alla värnar.

När en mera jämställd värld växer fram, både ekonomiskt och medmänskligt, har också stridigheterna mellan olika länder ”somnat in” och krigshoten är borta. Samarbetet mellan jordens folk har ökat och alla arbetar i samma riktning i alla frågor som gäller världens existens.

Naturligtvis har också Sverige anammat den nu så starkt framväxande världsordningen och ett samarbete med Nordens länder har inletts på en ny nivå. De politiska företrädarna har sänkt samtalstonen markant och maktkampen har dämpats, kanske kan vi hoppas på en fredlig värld till slut. Vi har äntligen fått en lugnare och mera sansad syn på hur vi vill leva våra liv.