Berättat av Vera Sundberg

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag är ju så gammal att det inte är allt som fungerar som det har gjort och det beror ju på mig själv och min ålder. Men i stort sett är jag ändå nöjd. Jag har snälla och hjälpsamma barn och barnbarn och är för min ålder vital och har väl inte så mycket att klaga på. Men den digitala världen med sitt krav på att vara uppkopplad och själv sköta alla ärenden som banker, postkontor , resebyråer, biljettkontor mm skötte förr är en källa till bekymmer av och till. Och ändå behärskar jag numera mycket av allt detta själv. Men jag har många vänner som av olika anledningar har stora bekymmer med att klara vanligt förekommande ärenden.

Jag bor i innerstaden och har så gjort i hela mitt liv och har allt jag önskar i min närhet: många bussförbindelser, nära till T-bana, biografer, bibliotek, varuhus, livsmedelsaffärer, apotek, konsertlokaler, teatrar, sjukhus mm. Förorternas busliv med sprängningar och skjutningar har vi i innerstaden ju i stort sett varit förskonade från, men det betyder ju inte att jag inte oroar mig för det tilltagande våldet. Mina barnbarn lär väl inte kunna skaffa bostäder annat än i förorter. Jag är inte ute i skog och mark som förr men tycker att Stockholm är en storstad med många möjligheter att vara ute i naturen även om den naggas alltmer i kanten av, enligt min åsikt, skrämmande ful arkitektur, exempelvis Hagastaden.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Som gammal har jag ju varit i kontakt med sjukvården och kostats på flera avancerade operationer och undersökningar. Kanske ser jag en bristande samordning mellan vårdcentralen och de specialister vilka man ofta efter ganska lång tid blir remitterad till . Men jag har i stort sett varit nöjd med den vård som jag vid min ålder ju inte ens betalar för.

Som gammal lärare är jag emellertid mycket bekymrad över skolans utveckling, efter kommunaliseringen har allt gått utför. Det blir här för långt att reda ut detta, men segregeringen, privatiseringen och vinstintressena har inte gynnat skolan. Jag har hjälpt mina barnbarn med skolarbete och läst luddiga läroplaner och sett kravlösa lärarinsatser, en övertro på goglandet, och brist på respekt för både till lärare och kunskap, även från föräldrar. Vid mitt första föräldramöte 1954 neg en mamma för mig. Jag var då 22 år! Rektorer som inte ens har en lärarutbildning och vars enda riktiga uppgift är att hålla kostnaderna nere.

Jag är mycket bekymrad över vår år från år försämrade miljö och den klimatförändring som år efter år blir alltmer tydlig. Men ändå är jag hoppfull att den yngre generationen ska kunna vända på utvecklingen och mycket besviken på min egen generation som så lite brytt sig om klimat och miljö trots att tecknen visade sig redan med Rakel Carson bok, Tyst vår.

Sedan har ju sista årens pandemi visat vår sårbarhet och kriget Europa, när en stormakt som ger sig på en liten nation givit reminiscenser från min barndom när Tyskland anföll Polen 1939. Med detta har ju följt många uppenbara bekymmer för oss alla och som blir så påtagliga via TV, radio, internet. Hur påverkas barn av att se allt hemskt på TV?

Men jag ser ny forskning inom alla möjliga områden, energi, återvinning, läkemedel, genforskning mm som mycket lovande för framtiden.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Min framtid är ju inte mycket att räkna med, det kan ju bara röra sig om några år, men för mina barn och barnbarns skull hoppas i första hand på fred i alla länder, att alla på jorden kan få del av de resurser vi i Västeuropa tar för givet en bostad, rent vatten, tillräckligt med mat, läkarvård, skolgång för både pojkar och flickor, yttrandefrihet, lagliga rättigheter för alla mm.

Så önskar jag att vetenskapen ska få bukt med de sjukdomar som ännu kostar så många liv, framför allt cancer som drabbat min familj så många gånger, men även alla andra sjukdomar typ ALS, MS, Parkinson, Demens osv. Jag hoppas att gentekniken ska användas till att skapa nya härdiga grödor, bot av ärftliga sjukdomar och inte användas till tveksamma experiment med foster och arv. Men jag hoppas att tekniken inte ska ta över gemenskap, det goda samtalet, medmänsklighet, omvårdnad, den levande kulturen och musiken. Jag vill inte att AI ska ta över den nära kontakten med andra människor. Ibland känns det som AI är den som ska sköta oss äldre, dag som natt.

Mycket är naturligtvis önsketänkande tyvärr, mänskligheten verkar inte ha förändrats till de bättre. Samtidigt som alla moderna uppfinningar kan gagna oss kan de också utgöra en fara.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Jag har aldrig som så många andra ägnat mig åt att läsa och se filmer om science fiction. Så min fantasi når inte så långt. Går man trehundra år tillbaka i tiden kommer man till 1700-talet och ser då vilken oerhörd utveckling som skett sedan dess. Fortsätter den tekniska utvecklingen i den takten kan man ju bara ana vilka förändringar som då kan ha skett med snabba och miljövänliga kommunikationer, medicinska framsteg, utnyttjandet av solenergin och små kopior av solen där vätgas blir till, helium kanske för hemmabruk, livsmedel framställda utan miljöproblem osv. Tyvärr uppstår de väl nya problem som förhoppningsvis kan lösas. Kan vi kanske kommunicera med andra planeter och få svar på om vi är ensamma i universum? Vi har väl också koloniserat såväl månen som mars och kanske flyttat våra miljöproblem dit. Andra miljöproblem t.ex avfall från kärnkraftverk har vi kanske sänt ut i rymden. Där är också tillfälliga boenden eller artificiella öar för dem som inte längre trivs på vår förgiftade jord. Slåss man kanske om viktiga metaller ute i rymden från och på andra himlakroppar så att krigsskådeplatserna lämnat jorden och här råder fred. Men är man pessimist har någon med vilja eller misstag på ett eller annat sätt startat kärnkraftens utsläckande av livet på jorden och då lär Nordiska museet inte ha något 300 -årsjubileum att fira.

Tyvärr känner jag mig ganska pessimistisk om mina barnbarns framtid. Samhället känns så sårbart då allt är datastyrt och beroende av fungerande elektricitet. Vad händer om en fiende lyckas förstöra all vår elförsörjning. Människor i framtidens skyskrapor blir sittande i hissar på 97-nde våningen, vatten kan inte levereras, portar går inte att öppna, varor kan inte nå affärer och konsumenter, operationer kan inte utföras. det finns ingen el att tanka bilar, ambulanser, brandbilar med, bränder och explosioner utbryter i vätgasdrivna kraftverk och få människor har skaffat sig ett överlevnadskitt som räcker i längden. Jag hoppas naturligtvis att inget av detta ska ske och att mina barnbarn ska få njuta av

allt underbart som ännu finns på vår jord och som jag själv fått ta del av under mitt långa liv.