Susanne Eriksson, 25 år, Norsjö

Brevet nedan inkom till Nordiska museet 1998-08-11.

Tankar om framtiden

Som sagt ett outtömligt ämne för hur mycket man än funderar så kan ingen veta. Det enda som är säkert är att man ska dö någon gång och dessförinnan att man ska hinna uppleva en massa saker.

Framtiden, jag tänker direkt på olika religiösa fanatiker som jämt påstår att snart går jorden under så aja baja men det är ju lätt för dom att skrämma folk för ingen kan ju veta och det utnyttjar ju dom. Jag tror att folk i alla tider alltid har varit lite rädda för framtiden och ojar sig för att det bara ska bli sämre. Men hur det än ligger till så måste man ju ha någon slags framtidstro och göra det bästa av den eftersom vi existerar just nu. Allting kan ju inte vara bra jämt men jag hoppas vi slipper fler världskrig t.ex.

Susannes brev från 1998.

På en kurs som jag gick fick vi göra en enkät om framtiden. Och det var flest killar som trodde att det var kört att allt bara var skit och det lönade sig inte att tänka på miljön osv. Tjejer trodde för det mesta att det skulle ordna sig. I nån artikel läste jag att Vintergatan om flera tusen år skulle krocka med andra stjärnor men det är ju långt dit.

För mig som är 25 år nu känns det angeläget att rädda miljön så mycket som möjligt. För vi kan inte bara fortsätta strunta i den. Annars slår det bara tillbaka på oss själva. Sedan så automatiseras ju allt mer och mer så jobben blir bara färre hela tiden. Vad ska då alla folk göra istället för att arbeta traditionellt?! Alla måste ju ha pengar att leva för i alla fall. Nu tycker jag bara att regeringen, arbetsförmedlingen osv. skyfflar över en del av ansvaret på de arbetslösa. Varför är du arbetslös? Bli egen företagare! Det tror dom är lösningen på problemet. Det är ju mer omfattande än så. Hela samhällssystemet måste ju ändras.

Beslut inom kommunen tar t.ex, flera år ibland men allt annat går i racerfart. Det går inte. Nu flyttar alla människor till storstäder för att jobba men där finns inte heller jobb. Ska bara städerna leva?! Ska vi klumpa ihop oss i New York allihop det går ju inte. Det blir omvälvande för alla som bara har sin identitet i yrket.

Min privata framtid ser ut ungefär så här. Jag bor tillsammans med min sambo i ett stort hus mitt ute i skogen någon mil från samhället. Jag har jobb för det mesta och får arbeta med det jag tycker är kul. Vi har lika lön för lika arbete. Vi är jämlika. Jag har några barn som förhoppningsvis aldrig behöver ha dagmamma eller vara på dagis. Barn borde då ha trygghet av sin egen familj de första 5-6 åren. Växelvis av mannen och kvinnan men då måste man ha någorlunda lika löner. Eller att någon jobbar hemma och kan ta hand om dem samtidigt. Jag har intressanta vänner och en bra fritid. Helst en egen bra dator, internet och hela röset. Hoppas att jag kan ha djur hela livet.

Jag hoppas att jag får vara frisk så att jag kan uppleva mycket. Att jag får vara i naturen mycket och slipper flytta till stan. Jag hoppas att jag kan bevara mitt öppna sinne för allting och inte bli så enkelriktad. Man tänker både framåt och bakåt i tiden när man som jag just håller på att läsa till prosperingstekniker alltså jag blir malmletare. Vi har alltså läst mycket geologi och har många miljontals/miljarder år allting har tagit före oss t.ex. att bilda berg och olika bergarter. Och människan har funnits som en liten skärva i utkanten av historien och ändå har vi lyckats förstöra så mycket på så kort tid. Geologiläran har ju inte funnits så länge och den spräcker ju religionens myt om hur allting började tack och lov. Geologin är mycket mer trovärdig. T.ex. Pangea hur kontinenterna har suttit ihop osv. Och i och med geologin har vi ju även läst om asteroider och meteoriter. Och det har ju biofilmen verkligen uppmärksammat i år. Kanske för att vi närmar oss år 2000.

Och religiösa fanatiker skriker om undergång. Vi har ju haft små nedslag på jorden men någongång kan det ju komma någon jättestor klump och då måste man ha någon plan hur man ska kunna rädda jorden. Det är verkligen ett globalt problem. Fast ingenting kan finnas för evigt, allt har ett slut så det kanske är en asteroid som till slut förgör oss om några år. Framtiden är ju någonsin som färgas av förfluten tid och nuet.

Också finns det ju siare och vissa personer har ju lyckats sia om vissa saker i framtiden och det är bara att acceptera att inte allt kan förklaras. Sedan måste man ju försöka leva i nuet och inte bara planera framåt för mycket och skjuta på saker. Man tar en dag i taget och utnyttjar den väl. Sen undrar man ju om det finns annat liv ute i rymden och om dom kommer att visa sig i framtiden. Drömmen är ju också aldrig mer krig men vi människor är nog för dumma för att förverkliga den drömmen.

Det bästa med framtiden är ju att man inte vet något om den tack och lov.

Hur gick det sen? Nedan kan du se samtalet med Susanne från 2022:

Samtalet genomfördes våren 2022.

→ Lång version: Den oklippta versionen av samtalet.
→ Tillbaka till framtiden: Alla berättelser från 90-talet.

Berätta du också!

Hur ser du på vår framtid? Med den här insamlingen vill Nordiska museet fokusera på din önskade framtid. Hur vill du att Sverige och världen ska vara i framtiden? Vad kan vi tillsammans göra för att nå dit?

Skicka in din berättelse!