Nordiska museet har undrat om framtiden förr. Inför millennieskiftet skickades en lista med frågor ut till ett hundratal personer runt om i Sverige. Museet ville här veta hur de såg på framtiden. Vad väntade egentligen bortom år 2000?

Många som svarade inledde med orden: Det här var den svåraste frågan vi fått. Men de svarade, många gånger med sida upp och sida ner med profetior både om det egna livet och om samhället.

Ett kvarts sekel senare har vi hört av oss till några av personerna som deltog då och ställt en ny fråga: Hur gick det?

I denna miniutställning kan du ta del av fyra personers brev från 1997 och sedan höra deras efterkloka tankar från 2022. Vad spåddes rätt, vad spåddes fel, och hur mycket vet vi egentligen om vad som väntar oss? Någon fick cancer bara några år efter att brevet skrevs. Någon annan flyttade till Skottland och träffade sitt livs kärlek. Ytterligare någon prickade nästan allt rätt.

Välkommen till nittiotalet.

Örjan

Men ibland blir det faktiskt precis som man tänkt sig. När Örjan, 45 år, skildrade sin framtid i slutet av nittiotalet lyckades han pricka in sitt eget livs utveckling med närmast kuslig precision. Bland annat när han själv och hustrun kom att pensionera sig och det mesta med barnens utbildning och jobb. ”Man kanske ska bli spåman istället”, säger han och skrattar.

Även en del av världens utveckling prickades in, med väpnade konflikter, ökad invandring till Europa och naturkatastrofer. ”Miljökonferenserna har ju inte i praktiken lett till så stora skillnader”, säger Örjan. Men mycket har också blivit bättre, påpekar han. Öppenheten är en sak. ”Det har blivit svårare att dölja brott mot mänskligheten”.

“Scenariot ser ju ganska hopplöst ut med överbefolkning och miljöförstöring. Det hjälper inte att många är medvetna om problemen.”

Läs brevet från Örjan, 45 år

Susanne

Det blir inte alltid som man tänkt sig. När Susanne Eriksson, då 25 år gammal, skrev om framtiden såg hon framför sig studier, arbete och familjeliv. ”Det är bra att man inte vet något i förväg”, säger hon nu. För bara några år senare insjuknade hon i cancer. Och överlevde.

”Jag har ett liv nummer två”, säger hon. Många av profetiorna från 1990-talet har sen slagit in. Nu bor hon åter igen i skogen, fyra mil från Norsjö, i barndomshemmet. Hon har ett jobb hon trivs med. Hon är förälder. Hon har vänner och mängder av intressen. ”Det är bara tiden som är för kort”.

“Jag tror att folk i alla tider alltid har varit lite rädda för framtiden och ojar sig för att det bara ska bli sämre. Men hur det än ligger till så måste man ju ha någon slags framtidstro och göra det bästa av den eftersom vi existerar just nu.”

Läs brevet från Susanne, 25 år

Jennie

För den 18-åriga Jennie var gemenskap den stora framtidsfrågan. Hur ska glesbygden överleva? Hur ska staten se ut? Och hur ska vi lära oss att leva och inte bara överleva? Hon hade två scenarier för framtiden, ett där mänskligheten lär sig att ta det lugnt och ta vara på varandra, och ett annat, mindre positivt, där människorna ”rusar på i samma tempo som nu ända till allting bara rasar samman det det blir fullkomligt kaos”.

Så hur blev det? En hel del har blivit bättre, tycker hon. Då pratade man om att panta burkar och sortera sopor, i dag är miljöfrågan överallt och hanteras även på strukturell nivå. ”Vi har blivit mycket mer medvetna”, säger hon i samtalet med Nordiska museet, 24 år senare. ”Jag tror att den tekniska utvecklingen är viktig för att lösa de problem vi står inför.”

“Man kommer att prioritera mer, inse att man inte är någon övermänniska som hinner med både heltidsjobb, hushåll, studera och barn samtidigt. På så sätt blir det lugnare och mindre stressigt. Människor kommer att må bättre.”

Läs brevet från Jennie, 18 år

Beatriz

Många av brevskrivarna från 1990-talet fokuserade på arbetslösheten. En som kände sig särskilt berörd var gymnasieeleven Beatriz, 19 år, som kände sig säker på att behöva ”gå på soc” i några år, men sen ville hon jobba som journalist. Eller kanske fotograf? Men allra viktigast var att hitta ett meningsfullt yrke. Och så blev det också, även om det inte blev det hon hade tänkt sig.

Miljön är i fokus för både den unga och den lite äldre Beatriz. Den yngre säger att vi måste leva i samklang med naturen. Den äldre säger: ”Det känns inte så hoppfullt, snarare tvärtom, vi har inte lyckats vända på detta.” Annat tycker hon ser mer lovande ut, där jämställdheten är en sak: ”Det finns en annan medvetenhet i dag än vad som fanns då”.

“Vad kommer att hända? Jag hoppas verkligen på det bästa. Och hoppas man på något så tror man ju också lite på det. På det bästa alltså.”

Läs brevet från Beatriz, 19 år

Berätta du också!

Hur ser du på vår framtid? Med den här insamlingen vill Nordiska museet fokusera på din önskade framtid. Hur vill du att Sverige och världen ska vara i framtiden? Vad kan vi tillsammans göra för att nå dit?

Skicka in din berättelse!