Berättat av TS

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Tallar och klipphällar och lukten av torr jord på fingrarna. Det låter som Bohuslän kanske, men det är Hälsingland. Hudiksvall. Vårarna i låg- och mellanstadiet i skarven mellan 70- och 80-tal innebar ett klättrande och härjande i skogar med berghällar i dagen och röda, grova tallar. En och annan ekorre. Och äventyr nästan varje dag. Varje vår plurrade jag i någon uppsvälld vårbäck och kom hem genomblöt och iskall.

En vanlig morgon på väg från skolan till badhuset för simlektion tog vi som vanligt en avstickare upp på bergknallarna vid Västra skolan och kom ned till cykelvägen en bit längre fram. En klasskamrat sa med lite oro i rösten att ”då måste vi duscha direkt då och inte få giftet i munnen” och jag förstod först inte vad han menade, det var ju bara regnvåta klippor och sand. Sedan kom jag ihåg vad vi sett på nyheterna kvällen innan.

Det här var tisdag morgon, den 29:e april 1986. Tre dagar tidigare hade reaktor fyra på kärnkraftverket i Tjernobyl exploderat. Jag minns att jag upplevde det som att naturen för alltid var nedsmittad och aldrig någonsin skulle vara oskuldsfull och pålitlig igen.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag önskar att vi hade några positiva visioner om framtiden, att vi kunne få nyheter som INTE handlade om hot – hot mot välfärden, hot mot naturen, mot klimatet, mot freden, mot det goda lokalsamhället, mot det vackra, mot det andliga. Mot det mänskliga.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Tyvärr verkar allt i närtid gå rakt ner i källaren; vi bevittnar krig, inbördeskrig, fascistiska tendenser i land efter land, miljökatastrofer och klimatförändringar staplas på varandra medan människor slår varandra i huvudet med sina egna ”fakta”, AI ska plötsligt ta över allt vi ser som mänskligt osv osv.

Man funderar på varför människan behövs överhuvudtaget.

Jag vet inte om jag är deprimerad eller om det är en fullt naturlig reaktion på en värld som har gått fullständigt bananas.

Om 30 år har vi nog inte hunnit ändra på någonting efter som vi aldrig kan sluta käbbla om självklarheter. Det enda jag tror vi kan emotse är att effekterna av klimatförändringen kommer att ha blivit tydliga för alla och envar. Dock kan vi inte vänta oss något erkännande från förnekarna.

Det kommer att bli värre innan det blir bättre, det är det enda jag vet.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Jag önskar att vi har saktat in. Stannat upp. Tänkt efter. Vi som mänsklighet. Som art.

Att vi låter skönhet och estetik, medmänsklighet och solidaritet, glädje i nuet och hopp råda. Det låter nästan religiöst när jag skriver det, och jag ser mig inte som religiös. Jag kan inte tro på Gud och jag tror inte jag vill det heller. Däremot vill jag att vi tillsammans börjar se det vackra som ännu finns och att vi faktiskt fattar hur tunnt och skört allt är. Hur liten och obetydlig jorden egentligen är i kosmos. Att vi verkligen frågar oss på allvar vilken värld vi vill leva i och överlåta till våra barn eller efterkommande.