Berättat av Lina

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag är student och lever tillsammans med min sambo sedan några år. Något som varit ett återkommande problem är just vart vi ska bo. Jag upplever en stor svårighet med att hitta ett boende på lång sikt, där vi får plats och som vi har råd med. Vi har bott på flera ställen, både i Uppsala och i Stockholm. Tyvärr har många av dessa ställen varit kortvariga eller alldeles för dyra för att det ska gå runt för oss. Detta är något som inte fungerar särskilt bra, men vi försöker få det att funka. Något som jag är mycket lycklig över är att vi äntligen har fått ett förstahandskontrakt på en stundetlägenhet. Även om hyran fortfarande bara lämnar mig med 3000 kronor över från CSN till mat, kurslitteratur och andra kostnader under månaden, känns det skönt att få ha ett hem att komma hem till som vi vet att vi kan bo i under några år framöver..

En annan sak jag gör är att jag lever som vegan. Jag var vegetarian många år innan, sedan jag gick i grundskolan, men tog steget vidare för kanske sex år sedan. Det känns fantastiskt. Varje dag är jag stolt över min insats. Jag kan, bara genom att leva på ett visst sätt, stödja både djur och natur. Klimatet är viktigt för mig, precis som min övertygelse att vi alla delar på denna jord – vare sig vi är djur eller människor. Jag tycker att mitt sätt att leva fungerar bra. Det är inte så svårt eller komplicerat som alla säger. Jag äter bara inte produkter som kommer från djurriket, och bär inte kläder som innehåller material från djur. Jag har svårt att förstå hur detta kan skava så mycket i andras ögon. Jag blir ofta utsatt för elaka kommentarer eller annat som sårar, för att folk ser ner på mitt sätt att leva. Jag försöker lika ofta förändra denna bild hos människor. Jag är övertygad om att vi alla skulle må bättre av att ha mer förståelse för varandra. Samtidigt önskar jag att man kunde lyssna lite mer på vetenskapen. Tänk hur mycket vi skulle gynna klimatet om vi alla åt lite mindre kött!

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

I dessa tider är det mer jag skulle vilja förändra än som jag tycker fungerar bra. När de blåbruna vindarna sveper över hela vår värld, inte minst i Sverige, är jag övertygad om att vi som blir förtvivlade måste ställa oss upp och ta varje tillfälle till aktion som vi kan för att motverka att hat och fientlighet vinner över solidaritet och grundläggande samhälleliga värden. Jag tänker på migrationspolitiken, synen på religion och andra grupper av människor, de som inte lever som en själv och sådant som inte nödvändigtvis gynnar en själv. Samtidigt sitter politikerna och pratar om att vi måste göra allting stramare. Vi ska minska invandringen, vi ska sänka bidragen och vi ska sälja ut allmännyttan. Vi har så bra förutsättningar i Sverige för att ta hand om oss själv och andra. Det jag ser är dock människor som sätter sig själv i första rummet vid alla tillfällen. ”Vi kan inte göra klimatsatsningar i Sverige, det är Kina och Indien som får ta ansvaret” och ”en historisk satsning på att sänka bensinkostnaderna” hörs det från politikens håll. Det som inte uttalas är hur mycket vi har outsourcat till andra länder, att vårt klimatavtryck egentligen är betydligt större eller att fasar vi inte ut fossila bränslen nu, blir det inga bilar i framtiden över huvud taget. Det gör mig sorgsen att tänka på. Jag önskar och hoppas att människor ser vart vi är på väg med vår inställning. Jag hoppas att människor lyfter blicken och ser den större bilden. Jag vet inte om jag tror att det kommer hända. Jag låter kanske aningen hoppfull, men är egentligen en förtvivlad ung kvinna utan någon större tilltro till framtiden. Jag skulle vilja förändra människors inställning till vad livet egentligen är och betona betydelsen av att sätta sig in i andras position. Det är något jag hoppas att jag kommer kunna göra. Fram tills dess ska jag studera till, och så småningom arbeta som jurist, för att vara rösten för de som än så länge inte blir hörda, respekterade eller acceptabelt behandlade i Sverige — landet där ett en gång enat folk blev isolerade öar.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Jag hoppas att vi har en större förståelse för varandra. Jag ser just nu världen rasa framför mina ögon. I Sverige ser jag en regering som lägger alla klimatansträngningar vi gjort under de senaste 20 åren bakom sig för att satsa på att bli ett land i framkant. Ett land som tar för sig utan att tänka på konsekvenserna. I Europa ser jag ett en gång välbehövt samarbete i Unionen rasera, där fri handel och rörlighet har blivit ersatt med ett enat försvar mot omvärlden. Vi etablerar gränskontroller och verkar ha inställningen att ”syns det inte så finns det inte”. Samtidigt är det motsägelsefullt, eftersom vi stöttar och satsar på de som kämpar i Europa just nu. En förklaring jag har är att vi kanske aldrig helt släppte vår identitet som vi byggde upp under 1700-talet och framåt. Vi motiverar utestängande med t.ex. att ”de inte passar in med sina värderingar” och ”om de ska komma hit så måste vi lära dem hur man lever och beter sig här”. Allt jag hör är en fascistisk inställning med hintar av den vite mannens börda, inbäddad i nya ord – det låter i alla fall fint (?). Jag önskar från djupet av mitt hjärta att vi människor framöver ska hitta förståelse och kärlek för alla människor. Att vi inte ska kasta våra ideal åt sidan för vår egna trygghets skull. Jag hoppas att vi inte bygger vidare på den rådande nationalistiska idén om att vi ska skydda vårt rike och våra värderingar från allt nytt – vi kanske inte förlorar någonting, men vi vinner inte något heller. Blir vi mer splittrade så kan vi heller inte göra något åt alla andra hot, klimatet t.ex. Jag önskar att Sverige, Norden och världen i mitt eget liv blir varmare. Jag hoppas att det blir öppnare och friare och att det finns möjlighet för alla att leva, växa och blomstra – oavsett hur man ser ut, vart man kommer ifrån eller vad tror på. Samma sak gäller för framtida generationer. Jag hoppas att min förhoppning om framtiden faktiskt sker, och att solidariteten för andra bara fortsätter att växa med kommande generationer.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Livet i Sverige, Norden och världen om 150 år är präglat av en tro på framtiden. Vi har insett att förtryckande ideologier, fientlighet och skuldbeläggande inte är vägen att gå när vi ska ta oss an de svåra utmaningar som vi har framför oss. Vi har förstått att vi inte kan stänga våra gränser och lämna folk åt sina öden när klimatförändringarna sakta men säkert slukar andra människors hem. Vi inser att vår syn på andra människor, migration och konsumtion under 2020-talet var en svacka, men vi återhämtade oss snart därefter. Självklart funkar det inte att strama åt migrationspolitiken i hela Europa när det innebär att människor som vi stänger ute dör – människor med drömmar om en framtid precis som vem som helst. Självklart kan vi inte med stolthet säga att vi följer våra folkrättsliga åtaganden när vi inte skyddar allas rätt till liv och hälsa. Om 150 år är konsumtionen äntligen på en sådan nivå att jordens resurser inte är förbrukade efter ett halvår. För att motverka materialism har vi gynnat återbruk på ett helt annat sätt. Och ”flygskam” – ”vad är det?”. Vi tar oss fram på sätt som inte ger oss skam, när det inte innebär att vi använder fossila bränslen. Vår mat består av produkter från växtriket. I Sverige, Norden och världen om 150 år har vi förstått att det inte var värt att ha en sådan storskalig kött- och mejeriproduktion att det släppte ut mer metangas än betydligt många andra områden. I och med denna omställning är inte heller antibiotikaresistens eller epidemier ett lika stort problem – vi är alltså inte bara mer hälsosamma utan också friskare.

Det här är hur jag vill att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år. Jag kan inte med ärlighet säga att jag tror att det är såhär som framtiden artar sig, jag är tyvärr en av många som har en betydligt mer orolig bild av vad som komma skall. Men jag önskar att någon av mina förhoppningar faktiskt visar sig stämma. Om inte något annat, så åtminstone vad gäller öppenheten och solidariteten för andra människor. Vi har inte prata om ”migration” i så abstrakta termer. Vi måste prata om människorna. Jag önskar att vi ganska snart börjar prata om vilka värden vi faktiskt tror på – och jag önskar, hoppas och tror då att vi tillsammans kan arbeta för alla människors lika värde.