Berättat av Tee

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Återkommande i min vardag är att jag känner stor sorg – det känns som att vi i klimatet förstör något som är oersättligt, och samtidigt slår vi blint till när djur, natur och människor från andra länder behöver hjälp med följderna av det problem vi gemensamt (och framförallt då de av oss som drabbas mindre av effekterna globalt) skapat. I mycket har samhället jag är också i blivit mindre tolerant och mindre tillmötesgående – mot invandrare, mot muslimer specifikt, mot hbtq-personer och mot funktionshindrade eller sjuka.

Jag försöker att prioritera öppenhet i mitt liv, att tolka andra med en välvillighet, och jag har nyligen börjat bli mer politiskt aktiv för att det känns som att det krävs för att göra skillnad. De senaste åren har också återbruk blivit mer viktigt för mig – att lära mig sy, att använda kartonger och brev som konstmaterial, att laga skor och inredning. Mycket av min tid går åt till distraktion – jag önskar att det inte var så, men det domineras av snälla spel, tiktok-videos, twitchstreams och musik – saker som kan göra samtiden lite mindre högljudd, och som ger ett community.

Det som känns bra och fint är att se unga växa upp i en annan miljö än jag gjorde. Även om det offentliga samtalet är hårt mot hbtq-personer så finns resurser och mötesplats för dem på ett sätt de inte gjorde för mig som ung lesbisk. Många av de unga jag möter är politiskt engagerade och arga, redo för förändring – den sortens engagemang jag ser idag letade jag efter med ljud och lykta som tonåring. Vissa saker som känns otroliga för mig kan tyckas lite ytliga – men exempelvis såg jag Barbiefilmen häromdagen och blev helt golvad av att de uttryckligen pratade om feminism, på en nivå som gick att förstå för alla de små barnen som satt i biosalongen. Den sortens förändringar är små, men förhoppningsvis viktiga på sikt.

De senaste åren har färgats mycket av att förstå att världen inte är vad jag trodde att den var när jag var yngre, och att förändra mina egna mål och drömmar utifrån det. Jag vill inte göra karriär (för jag vill inte att mitt mål i livet ska vara att bidra till kapitalismen för min egen gagn), jag vill göra något som gör skillnad för andra. Jag vill inte resa (för det vore klimatmässigt oansvarigt), jag vill skapa ett hem som går att vila i. Jag vill inte ha familj (för jag vill inte ha ett barn som behöver växa upp i en väldigt osäker framtid), men gärna en större gemenskap med min omgivning. Det känns fint och oroväckande på samma gång. Jag hoppas att jag fortsätter lära och ändra mig om saker, jag hoppas och tror att nästkommande generationer är klokare än vi, och jag är rädd för att det är försent.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Väldigt mycket fokus och tid läggs på saker människor är rädda för just nu – andra människor, säkerhetshot, att behöva inskränka sin vardag, att tjäna mindre pengar, att kriminella inte ska få tillräckligt hårda straff, att hbtq-personer ska ’smitta av sig’ på oförstående barn, att ’våra’ jobb och ’vår’ kultur och ’våra’ offentliga resurser ska ätas upp av människor som kommer utifrån och ofta har flytt till det här landet.

Samtidigt är det som att politiken blundar för de stora hoten – klimatet, konsumtionshetsen, alienering, fascism och den ständigt ökande psykiska ohälsan.

Om vi lade lite mer pengar och resurser på en stark och icke-privatiserad social välfärd, en stark kunskapstradtion och utbredd public service, och att bygga en starkare gemenskap mellan människor lokalt – då tror jag att de ytliga rädslorna skulle minska. Om fler kände sig trygga i sitt liv, om man fick fler saker att värdera utanför sitt arbete, om man oftare fick möta andra människor.

Sverige idag är fullt av ensamma människor, och ensamhet fostrar rädsla. Självklart finns det saker vi gör bra, kanske framförallt att vi håller hårt på demokratiska värderingar, men det finns väldigt mycket vi behöver göra för att gå in i framtiden som ett land med ansvar, tydliga och kloka värderingar, samt människor som är lyckliga och engagerade i sina liv och med samhället de befinner sig i.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Om trettio år är jag femtioåtta. Då hoppas jag att jag ser med mer tillförsikt på framtiden, att det känns som att det finns hopp för oss och att vi lyckades att bromsa en utveckling som var påväg åt helt fel håll – i flera områden.

Jag hoppas att fler människor känner sig fria att vara precis det dem är, i alla områden av sina liv, och att de känner sig trygga och väl bemötta i samhället. Att ingen behöver vara rädd.

Jag hoppas att alla som vill känner dig välkomna här. Att vi tar vårt ansvar och delar med oss av de resurser vi har fått – särskilt eftersom de inte kom genom någon unik ansträngning eller förmåga, och alla borde ha samma rätt till ett gott och tryggt liv som vi har idag i Sverige.

Jag hoppas att politiker och människor i allmänheten tar klimatkrisen på allvar, och att vi har en tydlig plan som följs – både för att minska klimatpåverkan men också för att fånga upp de klimatflyktingar som i dagens läge är helt oundvikliga. Jag hoppas att vi hittar att sätt att bevara de arter som riskerar att utrotas, och att vår vardag i allmänhet fokuserar mindre på snabb konsumerism.

Jag hoppas på att vetenskapen och akademin blir mer öppen och tillgänglig för alla, att vi insett att det är dumt för samhället i stort att vi låser information bakom dyra betalväggar eller att den enbart förmedlas i en förvräng form av media som inte riktigt själva förstår forskningen, eller i en jargong och med en struktur som bara är tillgänglig för andra akademiker. Jag hoppas på ett krav på att forskning ska publiceras med lätttillgängliga förklaringar, där alla människor kan nå den.

Jag hoppas att man kan hyra en bostad med små medel och utan år av köer, att alla människor har enkel tillgång till ett grönområde, och att människor och företag sprider ut sig över landet igen så att det blir mer liv även i mindre städer.

Jag hoppas att barn och vuxnas psykiska ohälsa tas på större allvar, och att vi börjar behandla systemet istället för att behandla individen. Vad är det som gör oss sjuka? Går det att minska pressen och kraven på barn och unga, går det att skapa fler ’tredje rum’ (miljöer utanför skolan och hemmet) där man inte låses ute på grund av inkomst eller personliga egenskaper, går det att minska ensamhet och alienering? En bra stategi tror jag i alla fall vore att vi inte stängde fler mottagningar för barn och ungdomspsykiatrin (som ett exempel stängde BUP ett stort antal mottagningar i Stockholm i år, trots långa vårdköer).

Framförallt hoppas jag att jag blir femtioåtta. Jag har autism, och idag är det väldigt svårt att leva med. I en framtid där jag blir femtioåtta ser jag en värld där det finns en större kunskap och förståelse kring autism, där världen blivit mer flexibel i sina krav på oss, där jag trots mina funktionshinder kan bidra till min omvärld med någonting som är genuint meningsfullt för mina medmänniskor, och där det går att finna gemenskap med andra utanför en vårdkontext, utanför en familjeenhet och utanför den egna vänskapscirkeln.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

150 år fram i tiden hoppas jag att de dömer vår samtid hårt. Idealet vore om det är en värld där mänskligheten för en gångs skull ställt om – där vi inte letar framgång och utveckling utan en tanke på konsekvens, där vi inte längre prioriterar ekonomisk vinst över jorden och människornas välmående.

Mer än något något annat önskar jag mig en värld med inga eller försvagade gränser, en värld där skogarna börjar växa tillbaka och vattnet är renare, en värld där du och ingen annan bestämmer vem du är, och en värld där vi använder den teknik ansvarsfullt för att skydda jorden och för att ge mänskligheten mer tid och kraft till sådant som är viktigt – kärlek, kreativitet, problemlösning och skapande – till exempel.

Kimya Dawson säger det väldigt fint i låten Utopian Futures:

”Somewhere the bombing all has stopped

And people begin to sit and talk

And somewhere insomniatic stockbrokers can rest their bloodshot eyes

Cause there’s nothing left to buy or sell

Or kill or die for anymore

We’re living inside eternal moments that we’ve searched for all our lives

There’s nobody living by the clock

And every door is left unlocked

Cause property died all alone and capitalism lost its home

There’s plenty of fresh air here in town

And plants are growing on the cars

And all of the streets are used for dancing

And at night you see all the stars”