Berättat av Sofia

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag är lycklig att jag bor i ett område (Sköndal) där jag vill bo i många år framöver, oavsett vad som händer i livet. Det är tryggt och naturskönt och nära stan. Det gör mig lugn att mina två barn får växa upp här. Men det är stressigt att bo så trångt (71 kvadratmeter), och med bara en toalett. När de blir äldre (idag 3 och 6 år) kommer vi behöva bo större. Men det är så himla dyrt. Jag vet inte om vi kommer klara av det.

Jag och min man har fasta heltidstjänster. Hans lön är okej. Min är hyfsat hög, en bit över fyrtiotusen, men det räcker inte till någonting annat än det basala.

Jag saknar att kunna leva mer fritt, mer som jag vill. Att kunna ge och lära mina barn sånt jag tycker är viktigt och som jag tror de behöver kunna. Jag vill ha mer tid. Jag vill odla, jobba fysiskt. Jag saknar att ha hund något fruktansvärt, som jag hade under min uppväxt och innan jag fick barn. Jag vill laga mer mat från grunden.

Jag tycker verkligen om mitt yrkesarbete. Men jag vill inte göra det så mycket som jag gör. Det är vansinne. Ibland känner jag mig fången.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag tycker att många fundamentala strävanden och ibland ren fakta har blivit en höger/vänsterfråga. Som klimaten exempelvis. Hur kan det vara höger/vänster? Det är ju fakta.

Jag saknar utbyggnaden av välfärden. Välfärd ses numera som mer rena pengar i plånboken för den som arbetar och ”gör rätt för sig”. Man verkar vara politisk paria, ses som en extremist, om man nämner arbetstidsförkortning, utökad föräldraförsäkring, fler semesterveckor. Kanske rentav medborgarlön? Själv känner jag att vad fan ska vi med all effektivisering, alla pengar, all produktion och arbetskraft till om syftet inte är frigöra mer tid för fler?

Jag ogillar individualiseringen. Det enda jag inte kan välja bort i den här samhället är valfrihet. Och valfrihet är ett ansvar. Jag spyr på allt ansvar och alla val jag förväntas ta. Mitt huvud exploderar snart. Klimatet är exempelvis ett kollektivt ansvar. Lägg inte det på mig som individ!

Jag tänker inte skämmas för att jag slarvar med sopsorteringen en regnig måndag när ungarna skriker och jobb-chatten plingar i telefonen och jag snabbt försöker piska ihop en middag. Utanför har allmännyttan just rivit funktionsdugliga hus, sågat ner ett tiotal ekar som är över 500 år gamla och gjutit enorma betongplattor. Strålkastarna lyser in i vårt kök. Just nu smäller de upp nya modulhem, för att det är mest kostnadseffektivt. Jag önskar så att politiken kunde vara modig och visa vägen. Vara obekväm. Förenkla för oss vanlisar, inte ge oss dåligt samvete för att vi inte väljer rätt.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Jag vill att vi har medborgarlön. Jag vill att samhällsbärande yrken värderas väsentligt högre. Utgångspunkten för vad saker får kosta i samhället ska snarare handla vilka behov som finns, inte hur mycket vi kan spara. Jag vill att vi bygger ett ”vi”, ett kollektiv, en tro på varandra. Jag vill att civilsamhället och ideella krafter värderas högre. Men mest av allt vill jag att kunskap och bildning hålls högst av allt, och att alla vägar som leder till det för så många som möjligt främjas.

Jag önskar inte mina barn ett liv som är likt mitt eget. Jag hoppas att de sitter vid sina matbord om 30 år och pratar om hur sjukt det var när de var små, om hur lite samhället förstod och hur okunniga alla var.