Berättat av Anna Nilsson

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Det skulle bli enklare med den tekniska utvecklingen… Vi kan med enkla klick på datorn få svar på frågor, googla oss vidare i informationsflödet. Vi kan kommunicera med folk på andra sidan jorden i realtid och skriftliga meddelanden når fram lika fort till Amerika som till grannen. Men tekniken är sårbar och förstås bara av experterna, när det krånglar står man hjälplös, känner sig dum och vet inte vart man ska vända sig för att få hjälp. Jag begriper mig inte ens på vilken glödlampa jag ska köpa… när watt blev till nåt annat. Jag kommer på mig vara frustrerad, stressad och arg över att känna mig så dum och inte förstå när tekniken strular, när jag får meddelanden om att jag måste ladda ner appar, logga in mig på olika ställen för att få tillgång till hjälp, när jag tvingas betala extra då utrymme i molnet är fullt… hur kan man förstå sånt… någon har köpt upp utrymmet i himlen? Skämt åsido. Jag har blivit beroende av mina barn för att kunna hantera tekniken, det blir sårbart när de flyttar hemifrån. Lite roligt ändå att de behöver min hjälp med frågan var frimärket ska sitta på ett kuvert.

Vi är många idag som drabbas av utmattning och efter det är jag som typ allergisk mot stress… och beroendet av teknik jag inte förstår mig på är förödande… Det naturliga steget i stress är att agera och när vi i brist på kunskap eller oförmåga inte kan avhjälpa det som stressar oss kan vi bli just sjuka.

Jag känner mig inte hemma i min samtid. Arbetade på förskola och där tog tekniken och informationsflödet i form av krav på dokumentation över det egentliga arbetet med barnen.

Samhället värdesätter allt mindre de mellanmänskliga mötena… och sen blir man förundrad över varför människor mår allt sämre… Det är som medmänsklighet blivit en motståndsrörelse…

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag kom nog in på detta ämne i den tidigare frågan…

Jag undrar över begreppet ”nostalgi”. Upplever att man i allmänhet inte ser så positivt på ordet. Man vill inte vara en bakåtsträvare…. man ska vilja framåt, utvecklas etc.

Men måste det betyda att man vill backa bandet, resa tillbaks i tiden bara för att det finns essens av en känsla av något som var bra i det som en gång var, som nu har dröjt sig kvar.

Kan man lära av historia?

Vi har haft en pandemi och nu både energikris och inflation som gör det svårt för många. Politiken verkar mer och mer vara som ett kortspel i marknadens händer. Energibolagen tjänar pengar medans vanliga människor blir drabbade, är en mycket märklig ekvation. Lika är det med matpriserna…. Ibland söker politikerna släta över den värsta skammen med ett ekonomisk ersättnings plåster på såren. Men såren, symptomen gör man ingenting åt.

Att vi inte verkar vilja lära av historia blir synligt när mindre hälsosamma teman från förr dyker upp igen. Hårdare tag mot flyktingar, mer pengar till försvaret, ge upp sitt oberoende för medlemskap i Nato. De mjuka medmänskliga värdena får allt mindre utrymme.

Det syns också hur vi värdesätter olika yrkesgrupper i samhället. Vårdpersonalen fick applåder under pandemin och hoppades nog att samhället lärt sin läxa. Men oj så lätt vi glömmer…

Jag växte upp med ordet solidaritet som något bra, idag verkar det nästan ha blivit ett skämsord eller skällsord.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

När vuxna människor framför elaka ord om allas vår Greta, blir jag mörkrädd.

Att en ung människas protest kan växa till en folkrörelse är det mest positiva och förhoppningsfulla som hänt under min livstid… Det skulle gå att förändra, vi måste inte gå i marknadens ledband.

Om nostalgi är en bakåtsträvande kraft, så kanske vi också behöver den. Som en liten unge som sätter klackarna i backen och bromsar framfarten. Jag ser unga människor som inte vill delta i charaden, som blir veganer, som vägrar flyga och åka bil. Det pratas om stadsodling och människor längtar tillbaks till något jordiskt ursprungligt.

Detta sker inte på politisk nivå… Det finns tyvärr ingen vilja att möta upp denna ursprungslängtan där och det är så sorgligt.

Men bara för att den nostalgiska kraften inte syns, betyder det inte att den inte finns. Jag hör allt fler i min omgivning som mentalt börjar möblera om i sin prioritetsordning.

Sen skulle jag önska lite mer jävla anamma från gräsrötterna… det är inte bara när du hamnar på sjukhus som du ska uppskatta vården. Barnomsorg, äldrevård måste ses som något mer än serviceinrättningar. Det mellanmänskliga måste få sin prioriterade plats på dagordningen.

Barnomsorg och skola är inte en arbetsmarknadsåtgärd, De är ett NU! En barndom! Ett varande som pågår och borde uppskattas ur barnens perspektiv. Bort med nyttoaspekten som att barnen är vår framtid. Barn är barn och har rätt till sin barndom.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Jag tänker att i backspegeln kommer vår tid nu synas som en fruktansvärt rörig mosaik med omöjliga former att passa samman. Jag hoppas att det inte blir ytterligare ett världskrig, att det ekonomiska systemet vi har kraschat och att vi lyckas hitta på ett mycket sundare och medmänskligare system.

Om 300 år… tanken vill som helst leta upp en mörk bild av en sargad jord där människorna är totalt desillusionerade och AI tekniken helt tagit över utan emotionellt kapital…men så vill jag ju inte tänka.

Jag vill tänka att moder jord lyckats läka de värsta såren och att människorna hittar nya former för att samverka, både med varandra och med jorden.

Kanske man skapat konsertlokaler i gruvhål, odlar grönsaker på hustak och fördelar resurserna mer jämlikt. Men… det är nog för utopiskt att tänka så.

Men det måste väl gå att tänka nytt som också är gott… Det har ju skett förut i historien så vem vet… det jag inte kan visualisera fram nu som en positiv bild av framtiden kanske några andra i framtiden kan…. hoppas jag då från min himmel kan titta ner på alltsammans och att det får mig att le…