Berättat av Annika Finér

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Hej, jag heter Annika och är en 81-årig före detta lärare. Bor i en villaförort, som ritats efter en engelsk trädgårdsstad. Har tre badsjöar på mindre än tio minuters avstånd och en kvart in till hjärtat av Stockholm. Jag har varit en passionerad lärare och slitit en del för jag har alltid haft som motto: En bra skola för alla. Liksom många av mina grannar var jag mycket engagerad i Folkkampanjen mot kärnkraft. Vi hade en kör som hette Stämma i Bäcken och jag ledde en kvinnocirkel o hade med mig min dotter i en korg. Har även varit och är i viss mån politiskt engagerad. Spelade teater på gator o torg mot att Sverige skulle gå med i EMU. Jag har försökt ändra mina levnadsvanor, flyger inte så mycket och äter betydligt mindre kött och fisk, men än har jag inte avstått helt från vare sig det ena eller andra. Skulle vilja förändra mina vanor något, men mest av allt oroar mig klimat och krig. Har svårt att se mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn i ögonen och säga: Varsågod. Det här är din framtid. Och ändå vill jag tro att vi ansträngt oss i syfte att säkra den. Inget förödande världskrig, inga våldsamma naturkatastrofer. Sverige har ju levt i en drömvärld, i stort sett under. hela min uppväxt och H. Vi trodde att alla skulle få det allt bättre.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Vi hade det verkligen förspänt i Sverige och vi trodde hela tiden på en bättre framtid. Flera vänner och bekanta växte upp i en etta med sovalkov och en god vän, som bodde fyra personer och en stor hund i en tvåa på Folkungagatan, tyckte det var självklart att de tog emot ett finskt krigsbarn. En annan god vän växte upp med badrum och på lördagarna kom släkten på besök och badade där. Vi hade inte en tanke på att det kunde bli energibrist.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Om trettio år kommer Sverige vara annorlunda. Vi kommer ta emot långt fler invandrare och vi kommer att anpassa oss till det. Om trettio år måste k trettioett år. Kriget vara över. Under tiden vägrar jag anpassa mig till det. Jag vill inte gå med i Nato. Der är absurt att vi ska exportera vapen och olika militärer ska bekämpa varandra. Då är min dröm att vi ska umgås över åldersgränserna. Mina barn ska kunna arbeta längre men med kortare arbetsdagar. Det är absurt att vi inte lyckats korta arbetstiden på så lång tid. Om trettio år är mina barnbarnsbarn trettio och trettioett år. Det ena barnet kommer vara mellanchef, men det andra vet jag inget om. Kommer vi ha plats för människor som är annorlunda? Det är min önskan, men säker är jag inte. Vi kunde ju blixtsnabbt framställa nytt vaccin, så varför ska vi slåss med rostiga stridsvagnar och kärnvapenhot? Om trettio år har våldet mot kvinnor och barn upphört. I stället får man ta ut sin frustration genom att träffas i grupper och spela rollspel. Om trettio år har män slutat med att kontrollera kvinnors liv. Hade sällskap hem med en granne häromdagen och hon sa till mig (Klockan var halv åtta och det var ljust ute):Vilken tur att jag träffade dig. Jag hade inte vågat gå hem själv. Tänk att en stor del av mänskligheten lever i skräck för den andra delen. Det är fullkomligt absurt.

I lördags var jag på barndop i Katarina kyrka. Det var mycket rörande och dramatiskt. Att så högtidligt välkomna ett nytt liv i en något splittrad gemenskap, i en än mer splittrad värld. Då tänkte jag: Vem vet hur länge du lever? Prästen höll upp det lilla barnet och vi reste oss och applåderade. Vi tågade ut till triumfmarschen i Aida. Återigen slogs jag av tanken: Livets bräcklighet. Det lilla barnet, kan hon tänkas leva om 150 år? Det sägs att medellivslängden för de som föds idag kommer ligga över hundra. Och världen? Förmår vi bromsa den skenande globala uppvärmningen? Det finns trots allt tecken som ingjuter hopp. Minns väninnan som, i ett telefonsamtal slängde ur sig: Den där Greta Thunberg, vad har hon för föräldrar egentligen? Nu har även de mest konservativa delar av min umgängeskrets börjat ta klimatet på allvar, även de som med yttersta kraft, bekämpar vindkraftverken. Det pågår ett upprop för att vi ska billigare kollektivtrafik. Kommer hela Sveriges befolkning bo här i Stockholm då? Vad gör vi då med resten av landet? Jag önskar att mina barnbarn och barnbarnsbarn och, i sinom tid även deras barn får sätta ett frö i jorden, samla kottar i skogen och simma ut i havet. Sådana enkla saker kräver fred. Dessutom kräver det en jämnare fördelning av resurser.