Berättat av Björn Hernefeldt

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Min uppväxt i Boden med tysktågen på järnvägsstationen. En syn jag aldrig glömmer.

Mina syskon och föräldrar – vi hjälptes åt att samla ved, min pappa som var sjökapten och dog 51 år gammal. Hans fartyg minsprängdes under kriget och han blev hemma några år. Han jagade och fiskade. Vi handlade och använde kuponger för att varor var ransonerade. Vi hade ingen radio eller telefon. TV kom inte förrän på 50-talet och det fanns bara en kanal. Jag gick till sjöss som jungman, 290 kr/ månaden, men en koj och god och näringsrik mat!

Min mamma slet för att hålla oss med mat och kläder. Vi såg filmer från kriget under julskyltingen på bakgårdar i stan. Ambulanser som fraktade trasiga soldater som var så bandagerade som mumier. Vi fick råd att köpa en radio och hörde reportage från Koreakriget. Vi tänkte mycket på krig.

Vi gick på bio när vi samlat tomflaskor som vi pantade för inträdet. När vi hade råd att gå till bryggeriet och köpa en sockerdricka gjorde vi hål i kapsylen för att drickan skulle räcka länge.

Jag hjälpte till med allting hemma för att avlasta min mor.

Efter ca tre år till sjöss hittade värnpliktverket mig och jag blev inkallad som signalmatros i flottan. Det blev 445 dagar – mesta tiden på HMS Patricia, ett ubåtsdepåfartyg. En fin tid med mycket bra kamrater och jag bestämde mig för att bli befäl i flottan. Det blev en tid i Karlkrona som furirsaspirant, sjökommendering på Älvsnabben och jagaren Halland med skeppsnummer 1. Jag kom in på MUOS – Marinens underofficersskola och efter examen HMS Spica, sedan Berga örlogsskolor där jag hann bli flaggstyrman innan jag bytte till Armén och flyttade hem till Boden och fick en tjänst på Norrlands Sinalbataljon S 3. Där var jag mellan 1970-1977 då jag blev värvad tillbaka till Flottan som ställföreträdande chef för Luleå marina bevakningsområde, BoLu och blev samtidigt chef på minsveparen M22. En fantastiskt trevlig tid med mycket övertid och beredskap med fyra timmars inställelse som jag delade med min chef sex månader var/året. 1983 ledde jag ubåtsincidenten i Törefjärden, en mycket intressant händelse! Myndigheten BoLu lades ned hösten 1983 och jag blev utlånad till Söoperativaavdelningen som ställföreträdande chef i Övre norra militärområdesstaben i Boden för en tid av två år och tre månader. När den tiden var ute måste jag söka nytt jobb. Mina barn behövde mig fortfarande så jag ville vara kvar i Boden. Jag sökte och fick – i hård konkurrens- tjänst som produktionsplanerare på Bodens Trafikområde (SJ). Det blev en omväxlande tid med mycket både praktisk och teoretisk utbildning. Efter några år fick jag erbjudande om en tjänst på militätområdesstaben på säkerhetsavdelningen.

Det blev alltså Flottan igen och en utbildning i säkerhetstjänst. Men när jag kom tillbaka efter utbilningen hade en major sökt den tjänst jag blivit erbjuden. Eftersom jag var kapten och han var major fick han tjänsten. Jag hade tur att staben skulle tillföras en Informationsavdelning det var en majorsbefattning men jag fick den. Jag fick några kursveckor på universitet i Stockholm och eget rum mitt emot en av generalerna. Jag gick i pension 1957. Jag är gift och har tre vuxna söner och sex barnbarn. Alla har klarat sig bra i livet. Min fru har en son och två döttrar. Tillsammans kan vi nu räkna till 19 barnbarn och två barbarnsbarn.

Under mitt yrkesliv har jag sedan 1977 varit volkalist i dansorkestrar, låtskrivare, trubadur och turnerat i hela Sverige, sjungit i Radio i Australien och i TV i Ryssland. 2001 sökte jag och kom med i Expedition Robinson. Det blev då jag lärde mig att att mina kunskaper i jakt och fiske samt mina upplevelser i vildmark var mycket värdefulla. Jag blev utröstad när det var två dagar kvar!

Det året hade min fru och jag varit i Australien och jag hade köpt en australiensisk läderhatt. Efter programmet blev jag igenkänd i hela Sverige, men också i norra Finland. Jag startade en firma och började sälja mina hattar som ensamföräljare av dem i Europa. Det gick bra och jag utökade sortimentet med överlevnadsgrejer. Vi köpte en

Minicamper och reste runt på de stora

Mässorna men också på större marknader i landet. Jag gjorde samtidigt reklam för många stora företag som såg mig som en förebild för jägare, fiskare och vildmarksintresserade. Företagen bjöd mig på monterplatser – ofta tillsammans med dem. Jag var deras dragplåster.

Vi har varit bofasta i skogen och haft hundar och hästar, ridit året runt och haft underbara äventyr. Från byn Ängesträsk i Råneå socken flyttade vi först till Kalix där min fru jobbade som specialpedagog och sedan till Seskarö i Haparanda skärgård. Vi hade båt och min Labrador Zulu. Jag hann vara svampexpert åt TV

det år programmet sändes från Norrbotten och jag skjutsade tidningsfolk till de olika öarna.

När Zulu dog klarade jag inte av att vandra utan hans sällskap i skogarna! Vi flyttade till Söderköping och sedan till Valdemarsvik där vi köpte ett hus. Inför hotet att bli granne med en vindkraftsindustri sålde vi huset årsskifter 2024 – 2025 och flyttade till en lägenhet i Kalix där vi har var sitt barn och flera av våra barnbarn. Jag fyllde 84 år fjärde januari 2025.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Jag vill att Sverige skall bli fritt från våldtäkter, knivmord, skjutningar, bilbränder oc sprängningar. Jag vill att det blir fred i Ukraina och att Europa och USA har blivit goda vänner och bundsförvanter igen. Jag vill att det inte längre satsas på vindkraft utan på kärnkraft samt att det byggs laxtrappor förbi alla

Vattenkraftverk. Jag hoppad att våra barnbarn och barnbarnsbarn då har jobb och en bra miljö

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Jag vill att det då inte längre satsas på att förändra klimatet, att man då lärt av tidigare erfarenheter! Norden får gärna vara en egen union.

Jag hoppas på de stora nationernas förstånd – att det inte blir krig mellan olika länder