Berättat av Herman

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag kommer vara en sån som säger att problemet inte är hur jag lever, utan problemet är systemet. Jag pluggar, bor i ett litet korridorsrum, går eller cyklar överallt. Ska jag längre sträckor tar jag kollektivtrafik, gärna tåg. Har inte flugit på närmare 3 år, äter oftast billigt och vegetariskt. Och det funkar bra! Alla mår bra av det: jag mentalt och fysiskt, och samhället i stort tjänar på att jag konsumerar egentligen ganska lite. Men jag som individ kan inte göra mycket mer. Majoriteten av stadens yta är till för bilar, inte människor. Det viktigaste för matföretagen är att tjäna pengar, inte att ha en illusion om hållbarhet. Bönder får enorma subventioner för att skräpa ned naturen, medans skogsföretag omvandlar hela ekosystem till toapapper eller ved. Och enda anledningen till att jag har råd att bo mitt i centrala Uppsala är för att ägarna är en icke vinstdrivande nationsstiftelse. Alla ska ha rätt till bostad, inte bara de som råkar studera.

Samtidigt gör man kanske ändå det bästa man kan? Hänger med kompisar, organiserar evenemang, snackar skit, och distraherar sig från allt man inte har kontroll över och allt som väldigt snabbt går åt helvete.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Det bra:

Människorna. Mestadels. Oavsett hur mycket kapitalismen försöker frånta oss de relationer som gör oss mänskliga, att dela upp oss i olika grupper med olika maktrelationer, och att göra socialt umgänge till något man gör med en teknisk pryl, så är de flesta människor ganska trevliga. Man säger hej till sina kompisar, går på dejter, hänger med familjen, snackar och umgås.

Jag blir också otroligt inspirerad av alla som försöker ändra samhället till något bättre. Alla strejkande lokförare, lärardemonstrationen som ska ske nu på lördag, SAC som organiserar migrantarbetare, alla engagerade i ideella föreningar, alla som ger mig hopp.

Det dåliga:

Det mesta. Politiken handlar bara om att vinna nästa val, skylla på fattiga eller invandrare, och att göra det bättre för de redan rika. Sossarna och borgarna har fört i grund och botten samma nedskärningspolitik de senaste 30 åren. Vi håller fortfarande på att bygga ut motorvägar genom naturreservat trots att vi vet allt negativt det medför, medans järnvägen förfaller och kollektivtrafik är ett skämt på många platser. Inte för att tala om att försöka cykla. Det kommer vara nästan omöjligt för mig att hitta en billig bostad, och vi säljer ut all offentlig verksamhet till politikers polare. Vill du medverka i samhället är du tvungen att ta ett skitjobb som äter upp hela ditt liv, ända tills den dagen du dör i förtid. Vill du ha kläder på kroppen tjänar du de maktstrukturer som håller ned arbetare i Indien, Bangladesh, som enligt klädföretagen inte har rätten till ett värdigt liv.

Inte jättebra.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Förr eller senare kommer något att brytas. Du kan inte skära ned hur länge som helst, sänka löner och höja hyran, höja vinster, göra de rikare ännu rikare och de fattigare ännu fattigare. Folk måste ha råd med mat, tak över huvudet, utbildning, sjukvård, och fritid. Annars dör man. Vi har redan haft 30 års nedskärningar i skolan, äldrevården och sjukvården, och det *går* inte att fortsätta samma utveckling i 30 år till. Det är bara en fråga tills det blir generalstrejk i all offentlig sektor. Detta ger mig hopp! När arbetarna radikaliseras tillräckligt kanske sossarna äntligen kan börja göra lite socialdemokrati, och försöka förvalta ett bra samhälle vänsterut.

Så vad vill jag om 30 år? Införandet av demokratisk socialism. Förstatligande av alla storföretag och basindustrier, arbetarägda företag, att återinföra allmännyttan och bygga billiga bostäder för folket, att ha en infrastrukturpolitik som har skapat ett kollektivtrafiksystem som gynnar folket. Att göra bostadspolitiken som i Berlin och Graz, att ta bort biltrafiken likt Paris eller Nederländerna, och en järnväg likt Schweiz. 20 timmars arbetsvecka, om inte än mindre. Medborgarlön. Förstatligande av bankerna, ala nätverket positiva pengar. Öppna gränser, och global rättvisa. Vem vet, kanske att det internationella samhället tvingar länder till att acceptera fackföreningar och motverkar fascistiska diktatorer. Tekniken ägs inte av galna miljardärer, utan förvaltas av och för folket. Energin produceras av vind, vatten, sol och kärnkraft, och används till energieffektiva järnvägstransporter, energisnåla hus och fossilfri metallindustri, istället för datacenter och att elda för kråkorna i gamla villor.

Man måste hoppas.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Utopisk socialism! Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Jämlikhet, frihet och solidaritet. Verklig hållbarhet, där resurser används snålt och effektivt för att gynna samhället, inte individen. Staden är till för människor, medans naturen bevaras. Jämlikhet över hela jorden, och att ingen exploatering sker. Det är vad jag *vill*.

Vad jag *tror* är att samma sak kommer ske som i hela världshistorien: att alla försök till positiva förändringar misslyckas.

Där facken och socialdemokratin tog makten sålde de ut sig själva och hela arbetarklassen sekunden de blev något bekväma och fick lite tillgångar. Partitopparna skulle tjäna sitt på statliga angelägenheter, och en förstatligad eller socialiserad ekonomi för folket gillades inte av Svensk Näringsliv, så 90-talet och nyliberalismen hände i i princip hela världen.

Där arbetarklassen tvingades till revolution, slutade det alltid med att revolutionen åt sig själv. Den slutade handla om frihet, jämlikhet och broderskap, och hamnade istället i massmord åt folket och maktkamper mellan topparna högst upp. Samhället blev ändå inte fritt från härskare, de fick bara en ny flagga. Efter tillräckligt lång tid insåg de att samhällstopparna tjänar mer på en kapitalistisk ekonomi, så de satte återigen arbetarklassen i kapitalets bojor, eller kollapsar av sig själv.

Sedan finns de fåtal länder där revolutionen inte åt sig själv, där koloniala stater slog sig fria, eller att någon lite för vänster valdes in i parlamentet i äkta socialdemokratisk anda. Där såg kapitalet till att dessa stater ströps, försattes i skulder som blev omöjliga att betala tillbaka, eller avsatte regimen till fördel för någon fascistisk diktator. Oavsett om det är IMF, EU eller CIA, är det otroligt mycket viktigare att kapitalet kan fortsätta sin exploatering än att några arbetare bildar en fackförening eller får en kortare arbetsdag.

Och är du en urinvånargrupp som gör som du alltid har gjort sedan urminnes tider är det bara en tidsfråga tills kapitalet förstör ditt land för resurser.

Så hur blir mänskligheten fri från kapitalets bojor? Är utopier möjliga? Inte fan vet jag. Det enda jag vet är vems sida jag står på.