Berättat av Igelkotten

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Det första jag kommer att tänka på är min inre konflikt mellan att känna tacksamhet för det jag har, att jag har en partner, vänner och en lägenhet, och att hela tiden önska mig mer, mer kontakt, mer community, mer natur och självförsörjning i min livsstil. Jag saknar att umgås kravlöst med människor i min vardag, något jag upplevde var enkelt när jag precis hade slutat skolan. Nu krävs det att någon planerar och styr upp, och de gånger jag känner mig som mest ensam är nog kvällar i lägenheten, när middagen är äten och min kille sätter sig vid datorn för att spela och umgås med mina vänner, och det är kanske bara 2-3 timmar kvar tills vi ska sova. Det tar emot att sitta på mobilen eller framför TVn, men det är trots allt det som lockar mest i jämförelse med att göra något själv. På kvällen saknar jag gemenskap med en liten grupp människor som också vill gå in i köket i bekväma kläder, göra en kopp te, spela lite kort och snacka om dagen, kanske se en fånig serie tillsammans och skämta. Att när som helst kunna gå ur umgänget för att det inte är uppstyrt och planerat utan bara en del av vår vanliga vardag. Jag har det så på somrarna när jag jobbar på kollogård och bor ihop med mina kollegor, och hela resten av året saknar jag det innerligt.

Samtidigt är jag tacksam! Jag är glad att ha hittat någon som jag älskar och som älskar mig. Det är ingenting jag tar för givet. Fast ändå drivs in i att ifrågasätta vår relation, av osäkerhet antagligen, tänk så är vi inte rätt för varandra? Tänk så behöver jag någon som vill vara utomhus mer, som njuter mer, som vill mer av det jag vill, och tänk så behöver min partner någon som är mindre kritisk, inte vill förändra hela tiden, mindre neurotisk. Men då hör jag ju själv hur självkritisk jag är, haha! Jag är även tacksam för min familj, mitt jobb, min möjlighet att studera, att jag njuter av mat och natur, och att jag på det stora hela tycker om livet och att leva.

Det är kanske därför jag verkligen vill maximera det ännu mer. Jag skräms av tanken att ägna mina sista år åt ånger, eller känna att jag inte har levt mitt enda liv så mycket det bara går! Det är nog därför jag har de här orostankarna om det jag i vardagen är okej med, mår bra av, men som jag anar skulle kunna vara ännu mer! Ännu mer utomhus! Ännu närmare naturen! Ännu närmare relation! Ännu mer det jag längtar efter, att ha ett hus på landet med vänner och nära och kära där vi odlar och har lite får. Där det springer barn och katter, där jag får bada i en sjö varje dag.

Det som fungerar bra i mitt liv idag är mycket. Jag har bra relationer med min familj, och stora möjligheter att hälsa på dem. Jag känner mig trygg ekonomiskt och som att jag har utrymme att köpa mat som är bra för mig eller betala för träning eller annan friskvård som förbättrar min hälsa.

Jag bryr mig mycket om naturen, klimatet, jämlikhet, lika rättigheter, människors väl och ve och jag skräms av hur den tekniska utvecklingen kan bidra till att driva oss längre ifrån dessa frågor. Jag känner mig alltid ambivalent inställd till min egen användning av teknologi och granskar mig själv ständigt, hur mycket jag använder min telefon, dator, TV. Det har nog att göra med det där existentiella om att spendera mitt liv ”rätt” men också om ärvda idéer om ”bra” och ”sämre” aktiviteter som påverkar hur nöjd jag kan känna mig med min dag eller njuta av det jag gör. En hel dag på mobilen, inomhus, kollandes serier eller film = dåligt. Läsa böcker, vara utomhus, prata med vänner = bra. För att jag mår bättre av det, inbillar jag mig! Men ibland tror jag snarare att det är min värdering av aktiviteterna som bra och dåliga som gör att jag mår bra eller dåligt av dem. I alla fall delvis.

Anledningen till att jag vill kontrollera så mycket vad jag gör eller inte gör för att vara i linje med hur jag tycker människor bör leva har nog att göra med att jag inte känner en tilltro riktigt till samhällelig förändring driven av vanliga människor. Om jag kände den tilltron tror jag att jag hade velat ägna mig mer åt det. Skydda skog, förändra ojämlika förhållanden, minska psykisk ohälsa. Men det känns idag som att kämpa mot en flodvåg som driver utvecklingen åt rakt motsatta hållet. Ni vet så där som människor antagligen kände när de protesterade mot socialstyrelsens kategorisering av homosexualitet som en sjukdom? Och så ringde de in och sjukanmälde sig och sittstrejkade utanför socialstyrelsen och en förändring genomfördes nästan omgående. Så som de nog kände, så känner inte jag. Jag känner inte att det finns en chans att förändra, fast jag verkligen verkligen vill. Och det gör mig uppgiven och modstulen och ännu mer benägen att tänka att åtminstone jag behöver leva mitt liv så som jag tycker alla människor förtjänar att få leva – om inget annat för jag inbillar mig att jag har möjligheten att välja.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

När jag jobbar på LSS-kollo om somrarna och inser att vi har skapat en värld där unga med intellektuell funktionsnedsättning kan komma till en underbar somrig gård och paddla kanot, äta rostmackor på kvällarna, klappa får, kasta vattenballonger på ledarna och skratta och bli uppskattade eller gråta och bli tröstade. Då tänker jag att vi inte har gjort ett så tokigt jobb med att skapa en vacker och god värld. Trots att mörka krafter växer så har vi ändå lyckats med detta, vi har skapat gratis universitet, rättigheter, möjligheter till social mobilitet, levande ljus, miljörättsliga organisationer, scouterna, konst och konsthallar, musik och uppträdanden, skolor, förbud mot barnaga, avskaffande av slaveri, rostmackor med smör, skyddade naturområden, lagar mot diskriminering, avancerad vård och att resa endast för att uppskatta och förundras av andra länder och kulturer och se vår gemensamma mänsklighet i varandra. Liksom, vi har det inte så illa.

Men sen å andra sidan kan jag bli besviken för att vi inte lyckats ännu bättre, att barnarbete och osäkra och underbetalade arbeten under fruktansvärda förhållanden existerar i många länder och att de produkter eller material de framställer i så stor utsträckning ska gå till en fullständigt meningslös konsumtion driven av människor som redan äger alldeles för mycket för att driva upp vinster till mångmiljardsföretag. Vad är slutmålet? Eller att handel med människor, barn och slaveri visst pågår i enorm utsträckning, trots att vi ”avskaffat slaveriet”. Att män åker till Asien och köper barn för att våldta dem. Eller att flickor blir könsstympade och bortgifta i så många länder. Att människor betraktas som olika mycket värda beroende på hudfärg, att i snitt 13 kvinnor i Sverige varje år mördas av sina respektive, att enorma summor läggs på en skönhetsindustri som bara syftar till att få främst kvinnor och flickor (och i högre och högre utsträckning även pojkar och män) att må sämre och sämre och lägga mer och mer pengar på fler och fler ingrepp eller produkter för att leva upp till omöjliga standards och att deras pengar till största del hamnar i fickorna på män som redan har enorma tillgångar. Att barn och ungas psykiska ohälsa växer och att de spenderar så oerhört mycket tid på sina telefoner. Att bostadspriserna stiger så mycket att en vanlig medelklassfamilj inte kan vara i närheten av att köpa och äga bostad i den standard som deras föräldrar nog kunde, och att andra skeppas runt från andrahandskontrakt till andrahandskontrakt och tillfälliga boenden och någon cashar in på deras desperation och utsatthet. Att människors kreativitet och arbete riskerar att tas över av artificiell intelligens, till vilket ändamål då? Varför vill vi ha artificiell intelligens i vår vardag? Varför vill jag att AI ska rekommendera en god middag till mig istället för att få ett recept från en vän? Eller skapa vår konst åt oss. Det är en oerhörd förolämpning mot människan. Eller att barn från socioekonomiska utsatta områden rekryteras in i gängkriminalitet och att politiska partiers lösning på detta tycks vara att sänka straffåldern och ha fler poliser. Inte bättre möjligheter för de som känner att kriminalitet är deras bästa väg framåt. Inte fler och bättte bemannade fritidsgårdar. Inte fler resurser till skolorna. Att sjukvården går på knäna. Att rasifierade kvinnor löper 5 gånger större risk i USA att dö under sin förlossning än vita. Att tusentals har dött i Gaza… och världen har tittat på och ursäktat det som självförsvar.

Att vi fortfarande krigar mellan länderna… att storpolitiken ser ut som den gör, som ett vidrigt skämt på utsatta människors och klimatets bekostnad. Jag såg videon som Trump lade upp på Instagram, där en AI-genererad dystopisk värld målas upp där Trump gjort om Gaza till en lyxresort för rika och Elon Musk ligger på stranden och äter vindruvor. Är det ett skämt? Jag vet inte. Jag vet bara att det känns fullständigt overkligt att detta är den värld vi lever i nu. Och att så många människor kanske ser den videon, eller ser hans politik, eller röstar på Sverigedemokraterna och på riktigt delar deras värderingar, att de ser detta och på riktigt tycker att vi är på väg åt rätt håll. Att det är människor som driver högernationalism och främlingsfientlighet framåt. Det är så sorgligt. Särskilt när vi har kapacitet att leva så annorlunda. Alla resurser finns på vår jord. Alla möjligheter. Och ändå har vi hamnat här? Så ja, jag är kluven. Har vi lyckats eller misslyckats? Det är som en ständig kamp mellan vad jag anser -människor och deras handlingar som vill varandra och vår natur gott – och människor som handlar enligt det motsatta. Och så kommer det kanske fortsätta i evig tid. Tills jorden går under eller vi tvingas förändra oss.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Varför har jag sett så få exempel av utopier? Och så många dystopier. Om jag verkligen fick drömma. Vi jobbar mycket mindre och har medborgarlön. Välfärden har stärkts. Arbeten inom välfärden, social omsorg, vård, skola, naturskydd, hållbar livsmedelsproduktion, hållbar infrastruktur, energiförsörjning och transport, alla dessa har uppvärderats väsentligt så att det lättaste sättet att ytterligare förbättra sin inkomst är att ge sig in i dessa fälten. Det har blivit en trend att konsumera mindre eller i alla fall mer medvetet. Företag som Shein m.m. går helt enkelt inte runt och de länder som exploaterats eller där dessa varor tidigare tillverkats stärker sin egna välfärd och alternativ till att jobba på fabrik till minimilön blir tillgängliga för fler och fler. Det oroliga världsliga HR lugnat ner sig och högerradikala partier minskat globalt. Istället har länder enats om att ta krafttag mot klimatförändring och för första gången på länge ser det ut som att vi kommer möta klimatmål. De här 7-8 jordkloten som vi förut konsumerade på ett år har börjat minska till 2-3, inte optimalt än men forskare ser att trenden fortsätter att sjunka. Även globalt förenade satsningar för att motverka osäkra arbetsförhållanden, ojämlikhet och liknande blir fler och fler. Vi känner oss enade i att förbättra mänskligheten och människors livsvillkor. Vi känner framtidstro, hopp om att saker äntligen håller på att bli bättre, för alla. Incentiv att bara tjäna mer och mer pengar minskar och även mångmiljardärerna har börjat i större och större utsträckning ägna sig åt filantropi och insatser för att främja utvecklingen i olika länder. De måste nästan det för annars reser sig folket mot dem. Resurserna kommer fler till gagn och vi ser en trend bort från meningslös och överflödig konsumtion till förmån för hållbara och lyckliga liv för många. Vi har begränsat techmiljardärernas inflytande på våra vardagsliv och särskilt våra barns uppväxt och vår informationsteknologi är numera styrd av andra mer hållbara och människovänliga organisationer eller sammanslutningar. Som följd spenderar barn och vuxna mindre tid på sina mobiler och medborgarlönen gör också att alla har större möjligheter att ägna sig åt sånt som får dem själva, deras familjer och andra i deras närhet att må bra.

Vi har bestämt oss för en storsatsning på kollektivtrafiken som nu nästan helt dominerar vårt sätt att ta oss runt i samhället. Tåg och bussar är numera de billigaste och smidigaste alternativen, och även om flera fortfarande har en personbil så är det helt otänkbart att tex. köra bil från Stockholm till Skåne istället för tåg. Detsamma för att ta sig ut i Europa som nu är så lätt att ha råd med även för de med låg inkomst. Även om flyg fortfarande finns är det numera tåg som är det dominerande sättet att ta sig till andra delar av världen.

Skogsnäringen har förändrats. Vi har börjat röra oss bort från kalhyggen och påbörjat en omställning till mer hållbart skogsbruk. Biologisk mångfald ökar igen och fler och fler områden blir skyddade. Man förväntar sig att även värmeböljor och skogsbränder ska kunna minska inom ett antal år. Även jordbruket står inför en stor omställning som väntas ske inom ett antal år, där både de som producerar och det som produceras kommer vara mer hållbart. Ängar och dikesrenar blommar igen. Barn med funktionsnedsättning åker fortfarande på kollo och äter rostmackor och kastar vattenballonger, verksamheten har till och med ökat. Det är ett vanligt sommarjobb att ha som student.

Mödravård och förlossningsenheter har förbättrats, barnmorskor får bättre arbetsförhållanden och Sveriges blivande mödrar känner en stor tilltro till förlossningsvården och deras olika alternativ när de ska föda. Som följd av detta och av den positiva tilltron till framtiden beräknas fler vilja ha barn och skräcken om att vår minskande befolkningsökning ska leda till demografisk kollaps minskar. Det kommer nog fortfarande minska något men vi kommer inte hamna i den mörka situation som förut målats upp. Även fertiliteten för män och kvinnor ökar igen när större krav ställs på företag att tillverka hållbara och ej hormonstörande produkter, stressen minskar, utsläpp minskar, välmående ökar.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Vi lever i någon form av postkapititalistisk värld. Hur det rådande systemet ser ut år 2173 är svårt att föreställa sig, men det håll världen var på väg mot år 2025 blev gradvis mer och mer ohållbart tills världen tvingades förena sig under en gemensam mänsklig flagg. Hur kan vi må bra som mänsklighet? Hur kan vi fortsätta leva på vår planet? Hur kan vi leva i samklang med naturen och varandra? Forskare och sakkunniga från världens alla hörn förenades och blev lyssnade på av världens politiker, och man påbörjade en omställning bort från kapitalism och mot någonting nytt, där människor skulle få en chans att leva som människor var menade att leva. I jämlikhet, i välstånd, i kontakt med varandra och naturen, med möjligheter att blomstra, lära av varandra och utvecklas som art. Tiden från industrialiseringens århundrade och 2000-talets AI-hets, osäkra arbetsförhållanden och dystra framtidsutsikter känns numera, år 2173, som rätt främmande och avlägsen. Jordens energiförsörjning drivs nu effektivt av sol, vind, vågor, strömmar och tidvatten på ett sätt som inte naturen lider av. Vi slog helt enkelt våra kloka huvuden ihop, slutade konkurrera med varandra och enades i att lösa mänsklighetens stora bekymmer. Förvånansvärt nog visade sig AI och teknologi ha en stor del att spela i det. Vi satte verktygen i bruk för att ta itu med våra största samhällsutmaningar och de levererade. Jordarna har återhämtat sig, grundvattnet är stabilt, ett stort globalt upprensningsprojekt av haven har pågått under de senaste 100 åren som är i princip färdigt eftersom ohållbara förpackningar och material har fasats ut under åren som har gått. Fiskbestånden blomstrar, korallreven har återhämtat sig, glaciärerna har vuxit tillbaka till de nivåer de var på år 1970 och populationerna av djur där har återhämtat sig. Det sker fortfarande fall av brott mot mänskligheten och diktaturer får tidvis makt, men numera finns effektiva globala och enande initiativ på plats som verkligen fungerar för att uppnå stabilitet i majoriteten av världens länder och planer för att uppnå det i de resterande. Informationsteknologi fungerar, transporter fungerar, människor kommer framtidstro och vill lägga sin tid på att hjälpa varandra eller naturen. Vi känner gemenskap igen. Vi förundras av varandra och av naturen vi lever i och med. Vi odlar. Vi jagar vilt och vild fisk på hållbara sätt. Vi berättar för våra barn om tiden som var och när det verkligen höll på att gå åt käpprätt åt helvete för mänskligheten, men hur det gick till när världen enades och vi vände blicken bort från konflikt och istället mot det som gjorde oss lika varandra. När vi såg att jorden och vi hör ihop, och alltid har gjort, och hur det gick till när vi påbörjade vårt skifte – efter många långa århundraden av misslyckaden och lärdomar- mot att sluta bruka vår planet och varandra som att vi hade oändliga resurser och naturen var oss underställd, och istället började leva som en varelse som är en del av världen och även ger tillbaka till den.