Berättat av Jörgen

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag har deltagit i den här insamlingen tidigare, som projektledare för den. Den gången var det tidig vår 2023 och jag skrev i en grupp med gott om människor runt mig. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag skrev då, så det kan säkert bli intressant att jämföra det här svaret med det då. Världen har ju minst sagt förändrats sen dess. Då var jag ändå i regel optimist och det är jag i viss mån fortfarande, men samtidigt är det svårt att blunda för det som händer. En president i USA som drar åt fascismen, till exempel.

I mitt eget liv har både mycket och lite hänt. Ramarna är desamma. Jag jobbar kvar på museet och bor där jag bodde. Mina barn är 1,5 år äldre och allt mer självständiga. Jag behövs numera mer som bollplank än den som kommer ihåg gympapåsar. Jag är lite piggare än jag var förra gången, även om skillnaden är ganska marginell. Det bästa i mitt liv är väl just de här sakerna jag nämner. Att jag har många byggklossar som jag tycker behövs för välmående. Människor omkring mig, möjlighet att utöva mina intressen och en meningsfull tillvaro. Snart åker jag till Sevilla igen för att se solen i ett par veckor.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Så här några veckor efter USA-valet är det svårt att tänka på något annat. Hur ska vi kunna få fason på klimatet om såväl USA som Kina helt struntar i det? Vad spelar det för roll om vi som privatpersoner låter bli att flyga när de stenrika tar privatflyget när de har slut på mjölk i kylskåpet? Okej, lätt överdrift. Situationen i Israel, Libanon och Gaza matas vi med också i media. Men inte så mycket den i Sudan, som egentligen är många resor värre. Fortsatt är det så att vissa kriser är mer relevanta än andra. Och vissa människor anses därmed viktigare.

Jämför gärna vad jag skriver nu med förra gången, vill minnas att jag var ganska positiv …

När jag ser på mitt lokala område (Södermalm) ser jag att allt blir bättre stadigt. Jag tycker jag upplever det som lugnare, finare, renare. Parkerna rustas upp. Folk får det bättre, även om inflationen gjort det väldigt dyrt. Avgifterna i min bostadsrättsförening har stigit och våra lån har blivit dyrare. Detta har skapat en lätt stress hos mig, men jag klarar det så länge jag har jobbat kvar, och har en buffert för att klara det även utan det. Men klart att det märks när räntorna tredubblas på några år.

Jag noterar när jag skriver detta hur samtidstypiska mina svar blir, och hur snabbt de kan förändras. Då var det Rysslands krig i Ukraina som alltjämt var den stora frågan. Nu är det kriget i bakgrunden hela tiden men aldrig riktigt akut. Istället inflation, Israel, Trump. Fastän också väldigt mycket går åt rätt håll. För egen del ser jag mycket positivt på utvecklingen inom AI. Blev glad när Deepmind vann Nobelpriset. Och jag tror att många läkemedel kommer att bli resultatet av den utvecklingen. Kanske borde jag hoppa till nästa fråga …

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Som sagt. AI tror jag har en kapacitet att lösa många av våra problem i samhället. Kan hjälpa till att hitta och bota sjukdomar. Kan hitta samband ingen människa haft kapacitet att finna. Det finns så klart drömmar om ett liv där AI underlättar våra liv så mycket att vi till sist kan ägna oss åt att bara göra allt det andra. Så vad är då allt det andra? Jag intervjuade forskaren Emma Engström om det där till vår utställning Nordbor och hon hävdade att allt det där vi gärna blir av med också är sånt som gör oss till människor. Det går inte att välja att bara få den bekväma delen om man vill få ett tillfredställande liv. Något jag tänkt en del på nyligen. Redan när jag skriver det här kan jag beställa hem nästan vad som helst till dörren. Det kommer förstås att fortsätta. Snart behöver jag inte gå ut längre.

Jag tror att vi kommer att få se en rörelse mot flera möten, och förhoppningsvis fler möten med människor man inte redan känner. Jag är själv med i en skrivgrupp och i ett löst sammansatt basketlag, och det är just i de där oväntade mötena som mitt liv ofta känns som allra roligast. Jag tror att det kommer att bli mer vanligt i framtiden. Av nöd, helt enkelt. Även om digitala möten, som det jag nu deltar i, också har sina förtjänster.

En sak jag hoppas på är att man snarast hittar ett miljövänligt flygbränsle. Världen blir inte bättre av att vi slutar resa och mötas. Jag hoppas även på system som syftar till att främja koncentrerat arbete. Djuparbete kommer att bli normen.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

När jag satte den här frågan i insamlingen var tanken att den skulle hjälpa deltagarna att tänka utopiskt. 150 år bakåt är ju inte så svårt att tänka sig, men 150 år framåt framstår som ett annat universum. Så om man ska använda historiens logik: museet står där det står. Djurgården är ganska sig likt. Skulle också tro att många gamla hus i innerstan fortsätter att stå där de står.

Fusionskraft, självkörande bilar och rymdresor, visst. AI som gör allt oändligt mycket snabbare och bättre än människor. Jag har dock märkt hur ointresserade folk är av den AI-konst som redan finns och som är överlägsen den mänskliga. Man tittar, tänker wow, men den lämnar inget avtryck. Samma med musiken. Det är något annat vi är ute efter när det handlar om kulturella uttryck. Jag gissar att vi år 2173 fortsatt kommer att fokusera på människans utveckling snarare än teknikens. Ingen imponeras om en robot springer 100 meter på 9 sekunder, men så klart om en människa gör det.

Jag tror på två saker samtidigt. Å ena sidan ser jag ju att världen stadigt blir bättre. Människor lever längre, fler kan läsa och skriva. De fattiga blir färre. Den utvecklingen tror jag fortsätter, med vissa små hack i kurvan längs vägen. Å andra sidan är jag, tyvärr, övertygad om att människan kommer att fortsätta rivalisera kring gränser och kulturer. Och att en viss typ av personer kommer att göra sitt yttersta för att tillskansa sig mer makt. Men över tid, lång tid, kommer vi att röra oss framåt. Det visade inte minst hur samhället hanterade pandemin. Stor förändring är möjlig, när den verkligen behövs. Låt oss hoppas!