Berättat av Karine Mannerfelt

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag är en relativt pigg dam, 73 år gammal. Tänker på min farmor när hon var i samma ålder. Hon tog sig mödosamt uppför berget bakom sitt hus varje kväll vid solnedgången med en kaffekorg. Det stönades och suckades. Hennes leder värkte.

Men jag har en häst som jag rider fem gånger i veckan på ridbana eller skogen. Ibland åker jag med ungdomarna i stallet på tävlingar. Till och med jag tävlar. Hemma har jag en hund som jag tar långa promenader med och njuter av årstidernas växlingar. I början av mars hittade jag årets första tussilago.

Livet för mig som är född i början av 1950-talet ter sig så mycket lättare än för dem som föddes i slutet av 1980-talet.

Att bli pensionär var inte så omvälvande som jag trodde det skulle bli. Kanske berodde det på att jag slutade arbeta i samband med pandemin år 2020. Allt var omvälvande då. Att övergå från arbetsliv till ledig tid kändes naturligt. Och jag (vi) bestämde mig för att vi, min man och jag, skulle flytta från Stockholm till Uppsala som är en mindre stad.

I början hade jag en plan att skriva en roman och satt vid datorn flera dagar i veckan, det var som en fortsättning på mitt tidigare liv som journalist. Men en dag insåg jag att skrivandet var över. Texten var som ett testamente över mitt yrkesverksamma liv och det kändes inte som jag behövde få den publicerad.

Istället gick jag med i styrelsen för min bostadsrättsförening och min samfällighet. Där får jag utlopp för mitt behov att uträtta något.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Vintrarna blir varmare och varmare. Denna vinter har vi knappt haft snö alls. Det oroar mig att klimatförändringarna inte anses som en prioriterad politisk fråga.

Vi lever i en polariserad tid där de som säger sig representera vanliga människor förnekar klimatkrisen. Dessutom hetsar de mot utomeuropeiska flyktingar och tycks helt negligera det lidande som förorsakat att människor ger sig på flykt. Det är som den humanism jag är uppvuxen med, att alla människor har lika värde, inte längre gäller.

Nu förespråkar alla politiska sidor en upprustning som inte sett dess like sen andra värlskriget. Pengar till vapen är viktigare än stöd till skola och sjukvård. Men det som gäller i fiktionen gäller också i verkligheten, visas en pistol i första akten kommer den att användas innan pjäsen är slut.

Ja, jag är rädd för kriget. I mitt arbete har jag rest i krigszoner att sett vad väpnade konflikter gör med människor. Deras sociala sammahang bryts sönder. Deras framtid utplånas.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Min fromma förhoppning är att de krig som pågår ska avslutas och att människor ska slippa fly umbäranden.

Och att vi och resten av världen ska hitta vägar för att producera förnybar energi till rimliga priser så att vi i den rika världen kan fortsätta att leva i ett ekonomiskt välstånd. Och att olikheterna materiella tillgångar ska minska mellan oss och de fattigare delarna av världen.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Redan för hundra år sen fanns visioner om att skapa solenergianläggningar i Sahara och andra soldränkta delar av världen. Det är min vision att dessa kan byggas och ge välstånd åt miljarder av människor. Öknarna kan göras bördiga och producera mat och dessutom ge arbete åt miljoner.

Ingen ska tjäna varken tjäna pengar eller röster på att polarisera skillnader mellan människor. Skolan ska lägga grunden för att vi ska förstå att varje människa har lika värde.

Och vi ska alla ha tillgång till orörd natur. Daglig kontakt med skog, mark och djur är det mest läkande som finns mot både stress och psykisk ohälsa.

Barnen i skola ska lära sig både naturvård och odling. Att själv få följa växters utveckling från frö till färdig gröda är det mest hoppfulla som finns.

Vapnen ska smidas om till plogbillar.

Vi har förhoppningsvis lärt oss att lösa konflikter utan att ta till vapen. Men för det måste vi alla, redan från förskoleåldern, få träning och kunskap i konfliktlösning. Alltså ska ämnet konfliktlösning ges lika många skoltimmar som modersmålsundervisning.

Då kan vi få den värld jag vill se om 150 år!