Vår framtid

Berättat av Katarina.

Kvinna. Född 2 augusti 1968. Arbete heltid.. En liten plats i Västmanland..

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

I morse när jag promenerade med hunden var häggen som ett grönvitt skum mot blå himmel. Andra vita blommor över allt, fågelsång, dofter.

Såg ett par grannar krama varandra innan en av dem satte sig i bilen och körde iväg.

Tänkte ”jag bor i paradiset”.

Jag fyller snart 55 och längtar efter att gå i pension. Det började för några år sen efter en period med så mycket tidspress och stress att det gjorde mig sjuk. Före det älskade jag att jobba.

På sätt och vis älskar jag det nu också men jag har tappat orken. Jag återhämtar mig fortfarande.

För snart åtta år sen köpte min man och jag huset vi bor i nu. En bit bort på ena sidan ligger sjön, där han älskar att fiska. Ett hus bort åt andra hållet ligger skogen, där jag älskar att gå.

Vi hade tur och fick kontakt med en säljare som hade bråttom, om huset kommit ut på marknaden så hade vi aldrig haft råd.

Samhället är litet, några hundra människor. Intresseföreningen satsar stort nu för att få till fler bostäder, de hoppas att fler invånare ska resultera i bättre service.

Jag vill inte ha bättre service. Inte fler invånare.

Helst vill jag bo vid vägs ände utan en gatu- eller fasadbelysning i närheten.

Min pappa bor fem minuter bort. Han är åttio. Pigg, men jag ser tecken på kommande förändringar. Det känns konstigt och sorgligt. Han är den förälder som finns kvar, min mans föräldrar är döda, liksom min mamma.

Efter mig kommer ingen, jag har inga barn.

Just nu återknyter jag kontakten med yngsta brorsdottern som jag inte kunde ha kontakt med när hon var liten för att jag, varje gång jag träffat henne och hennes storasyster, fick ångest över att inte få några barn.

På det viset gick jag miste även om att umgås med min bror och svägerska.

Tack och lov har min bror och jag ändå hållit kontakten. Vi tycker mycket om varandra.

Jag träffade aldrig någon jag ville försöka få barn med, eller som ville försöka med mig, förrän jag träffade min nuvarande man. Då var jag 39.

Eller ja: jag ville, men inte han.

I några år var varje dag ett beslut: stanna och ge upp drömmen. Eller göra slut och hoppas finna någon. Jag stannade.

Med klimakteriet slutade hoppet och åh vilken lättnad. Hopp är grymt.

Min man har två barn. Kanske de blir föräldrar en dag.

När jag fortfarande hoppades och sörjde sa jag till min man att ”den dagen det blir barnbarn köper jag en husbil, lämnar dig och drar ut i världen”.

Både för att jag längtade ut i världen och som hämnd: om han inte ville låta mig försöka få det jag längtade efter, så skulle jag inte låta honom få ha både barn, barnbarn och mig.

Men nu stannar jag nog ändå. Även om jag fortfarande längtar ut i världen.

Flyger gör jag inte. För miljön.

Vegan är jag. Också för miljön.

Ibland är det bittert att jag som inte har några barn blir kallad självisk för det och ändå är den av alla jag känner som bryr mig mest om miljön, för andra arters, andra människor, och naturens egen skull.

Jag sörjer det som förstörs och försvinner.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Mycket fungerar bra förstås.

Jag har stor tillit till människor. Vi gör så mycket fantastiskt.

Samtidigt… Miljön. Naturen. Alla plågade djur. Alla svältande människor.

Hur kan vi inte ställa detta till rätta?

När jag var liten och just hade förstått att det fanns barn som svalt, så tänkte jag ”om alla barn som har mat, skulle sluta äta tills de vuxna såg till att ALLA barn fick mat, då skulle de vuxna ordna det jättefort”.

Sen somnade jag och på morgonen var svälten glömd till nästa kvälls sovdags.

Jag är en av dem som skräms och blir arg av sd.

Har avskytt dem från första stund.

Och nu har de massor med makt.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Om jag fortfarande lever om 30 år så vill jag vara frisk och intresserad av livet, som min pappa och några av mina grannar som närmar sig nittio.

Och jag vill vara lycklig i vetskapen att all världens politiker började kämpa för ren luft, friska hav, vattendrag och insjöar, för artrikedom och mångfald.

Att flyg är svindyrt och tågresor billiga.

Och får jag drömma för egen del vill jag gärna ha några vänner omkring mig så jag slipper vara helt ensam med mina minnen.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Jag tror ingenting. För jag vet inte.

Det kan bära iväg vart som helst.

Kanske finns då en rättvisare värld än nu.

Kanske en där de rika mår gott bakom stängda gränser och de fattiga dör och lider. Som nu, bara ännu värre.

Jag hoppas på rättvist, friskt, harmoniskt.

Publicerat

15 maj 2023

Berättat av

Katarina.

Licens

CC BY

Arkivkod

M17/00407

Andras önskningar om framtiden

Gör som 760 andra – dela din berättelse!

Var med i det nordiska samtalet om framtiden. 760 personer har redan bidragit. Vad vill du? Hur ser du på åren vi har framför oss?

Skicka in din berättelse!