Berättat av Lena Jonsson

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag tycker vi har ett ganska gott liv, jag och maken. Inte har vi några höga pensioner men så länge vi är två och vi är friska så fungerar vardagen bra. Vi har bott i samma hus i över 40 år och ingen av oss vill flytta härifrån. Vad som skulle kunna tvinga oss till annan bostad är om en eller båda blir sjuka. Det är sådana tankar som oroar för framtiden. Eller att en av oss går bort. Vi har försökt planera vår ekonomi så att den som blir efterlevande ska kunna ha råd att bo kvar i huset. Vi tar en dag i sänder. Just nu håller vi på med projektet byta bil. Tanken är att vi ska köpa en bil som ska kunna hålla i 10 år. Längre räknar vi inte med att vi är trafiksäkra som förare varken han eller jag. Jag fyller 69 i vår och han är tio år äldre. Båda våra barn bor på nästan 20 mils avstånd och förra året började vi mer och mer ta tåget när vi ska hälsa på dem. Det fungerar bra.

En sak som jag tycker är lite jobbig är att min man, främst på grund av hörselskadan, drar sig undan från det sociala umgänget. Jag vill träffa mer folk till vardags. Han vill helst vara hemma. Kanske är det orsakat av den åldersskillnad som är mellan oss. Han är tröttare, behöver vila mer osv. Vi har båda kämpat oss igenom en cancerdiagnos. Jag fick leukemi för ett antal år sedan men fick stamceller och mår bra idag. Han fick prostatacancer för ett drygt år sedan och genomgick strålbehandling hela förra våren. Han blev tröttare efter det.

Jag håller i några studiecirklar och på det viset kommer jag ut och träffar folk. En nackdel är väl att jag inte är lika pigg på kvällstid så jag föredrar cirklar som kan genomföras på dagtid.

Matpriserna är ju ett kapitel för sig den här vintern/våren men vi är vana vid att dra åt svångremmen när det behövs. Nu lusläser vi extraprisbladen på nätet. Måste vi åka till någon angränsande stad kollar vi extrapriserna där. Halvapriset -varor och varor med kort datum slinker allt som oftast med i kassen när vi handlar. Och så har två två frysar som hjälper oss att lagra mat för framtiden. Mycket frukt och bär i trädgården samt trädgårdsland som ger oss grönsaker. Vi reder oss.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag är mycket upprörd över det här med vinster i välfärden. Inte sjutton ska mina surt förvärvade skattemedel gå till någon pensionsfond för rika amerikaner. Heltokigt. Inte har skola och vård blivit bättre för gemene man av detta system heller. I samhället i stort är segregationen ett problem som måste tas på allvar. Samhället måste visa att vi behöver våra ungdomar, oavsett i vilken stadsdel de bor eller vilket modersmål de har. De måste få möjligheter till jobb som ger inkomst och höjer deras människovärde. När man klarar sig själv ekonomiskt och kan stå på egna ben så växer man som människa. Unga i förorten ska verkligen inte behöva langa knark för att tjäna sina pengar. Jag återkommer till det här med att vi behöver dem. Vi pensionärer är en så stor del av befolkningen och vi kommer att behöva vård ocvh omsorg. Ännu fler är på gång in i pensionärsbåset och lämnar tomma platser ute i arbetslivet. Vi måste se till så de unga kan fylla upp dessa platser.

Energiförsörjningen,,,,,jaaa, de som tror att kärnkraften är problemlösaren är ute och cyklar enligt mig. Vi måste satsa på förnyelsebar energi som inte kräver stor ekonomisk belastning i tusentals år som kärnkraft. Ett vindkraftverk kan skrotas, cementbasen det står på kan brytas upp och strax tar skogen tillbaka marken. Sen har vi det här elstödet där nuvarande regering gjort en riktig vurpa. Vi som har fast avtal fick stöd på i stort sett hela elkostnaden för vintern. Jag säger som han MC-företagaren i Göteborg att de pengarna borde de använt till annat. Vi som har varit förutseende och skrivit fördelaktiga avtal får stöd. De som slarvat och trott på försynen får ännu mer stöd. Mycket tokigt.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Om 30 år är det mina barnbarn och deras kompisar som styr samhället. Jag hoppas de tar kloka beslut. Att vi lärt dem vad som är viktigt här i livet som omsorg, kärlek, gemenskap. Jag hoppas de får arbete och kan ha ett drägligt liv och att miljö- och klimatproblemen på något sätt fått lösningar, åtminstone delvis. Det är ju en lång väg att vandra innan vi rått bot på alla problem i miljön som vi människor orsakat.

Det är väl världsfreden som är det riktigt stora hotet för framtiden. Så länge vi har egocentriska män med förföljelsemani på de styrande posterna i vissa av världens länder lever vi farligt, allihop.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

I många år har jag arbetat med att dokumentera den lokala historien och när man ur det perspektivet försöker tänka 150 år framåt svindlar det lite. För 150 år sedan hade vi precis tagit oss igenom de svåra nödåren på 1860-talet med svältkatastrof och elände. Rödsot, kolera och allehanda barnsjukdomar skördade liv. Industrialismen hade börjat få fäste, folk drogs till städerna eller emigrerade. Det fanns inte elektricitet eller telefon. Järnvägen hade revolutionerat kommunikationerna på land och ångbåtarna på sjön. Min mormors mormor Stava levde då. Hon födde 14 barn och uppfostrade dessutom fyra barnbarn. Hon levde när jordbruket omorganiserades genom laga skifte och landsbygdens byar bröts upp.

Så var står vi om 150 år?

Om mänsklighetens godhet får råda så har vi fått bättre sjukvård och kan rädda fler liv. Det är fred i världen och alla strävar efter att göra livet lättare och behagligare för varandra. Genomsnittsåldern bör ha höjts rejält och allehanda tekniska hjälpmedel finns för att producera varor och tjänster. Kanske odlar vi vår mat i laboratorium? Kanske är marken och den gröda som där kan växa otjänlig som föda? Eller kanske inte?

Om befolkningsutvecklingen i världen fortsätter i samma takt som nu är livsmedelsförsörjningen, tillsammans med världsfreden, framtidens verkligt stora utmaningar. Jag hoppas att mina barnbarns barnbarns barn får leva och ha ett drägligt liv och att de kommer ihåg sin historia.

För skam till säganes, det är inte så många idag som vet hur det var att leva för 150 år sedan eller ens för 50 år sedan.