Berättat av Mandor

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag har en allvarlig sjukdom sen några år och jag väntar på att en ny medicin ska komma ut på marknaden. Den är i Fas 2B nu och har mkt goda resultat. Efter fas 3 om något/några år dröjer det ytterligare några år innan jag kan få den. Till dess får jag bromsmedicin men den fungerar inte perfekt.

Man kan bl a få avbryta ibland pga levervärden eller diarréer. Det har precis hänt men nu är det lugnt igen och jag ska få börja på nytt. Jag känner mig lite sämre dock och överlevnaden är 3-5 år utan bromsmedicin.

Jag är djupt oroad över klimatproblemen och kärnvapenhotet. Jag ångrar på sätt och vis att jag födde barn. Den oron började långt innan min sjukdom så det finns ingen koppling till allmänt förhöjd ångestnivå. Jag håller ändå livsmodet uppe och har en förträngningsförmåga på gott och ont.

Min mans situation är inte lätt och ibland tänker jag att det vore bäst om jag avled medan jag är hyfsat ok så att han slipper lida av det lidande som väntar mig. Jag kommer att sakta kvävas och det kommer bli mycket slem och hosta. Syrgas hjälper många men det är marginellt. Sjukdomen är rätt ovanlig och heter lungfibros. Min syster har den i ytterst mild form och min mor dog av den men i hög ålder. Jag fick den strax efter pensioneringen. Det upptar mitt medvetande nånstans hela tiden men jag går inte runt och ältar utan har konstigt nog ständigt nya idéer. Imorse vaknade jag med idén att bilda bluesband och göra egna svenska texter om människor jag mött. Min man var på. Han skulle i så fall spela bas. Jag munspel. Det är den lilla värld vi lever i numera. Ideer. En blandning av realism och drömmerier.

Vågar vi bor kvar på ett berg? Jag flåsar i backarna och värre kommer det bli. Vi skjuter upp frågan om det kommer funka för vi älskar utsikten och ljuset och är så inarbetade här. Den är en jätteapparat att flytta så vi sticker huvudet i sanden. Inte bra. Det måste vi göra något åt.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag vill att samhället tar forskningen på allvar. Det gäller både klimatfrågan men också de sociala spänningar som man vet följer av nedmontering av välfärdssystem.

Jag önskar det fanns en allmän insikt om att hela mänskligheten sitter i samma båt. Det fungerar inte att kämpa mot varandra då.

Jag önskar vi kunde titta på fördelar och nackdelar tillsammans och undersöka lösningar ihop och sätta kreativitet i centrum i gemensamma processer. Målet måste vara godtagbara förhållanden för alla, inte kamp. Nu förlorar vi oss i ändlöst käbbel. Vi har utvecklat en debattordning som premierar retoriska grepp vilket är är tröttsamt och destruktivt.

Det finns andra modeller och det fantastiska är att när man skalar bort tes/antites/syntes-kulturen så vinner man tid och energi. Det går förvånande lätt och blir kul och man känner sig intelligent som grupp ihop. Ska all få yttra sig och upprepa sina gamla tankegångar tar det tid och kraft och om alla dessutom förutsätts utmana varandras sociala status och förolämpa lite fint eller till och med rejält så skapar det oändlig mängder stickspår och en mängd besvärliga känslor som ställer sig i vägen för sakfrågorna. Vi har inte tid för det.

Det är ett beteendemönster som mycket väl kan ersättas. Det finns andra sätt att inventera en frågeställning och utveckla den nödvändiga kreativiteten ihop. Jag har deltagit i en sån process och det kändes revolutionerande. Efter att det grundarbetet blivit gjort kan den demokratiska omröstningen följa.

Jag är tillräckligt realist dock för att inse att det inte kommer hända att såna idéer får någon bred spridning. Det finns en allmänt spridd frustration i samhället och den föder inte bara förändringsbehov utan också ett försvar av traditioner och en vurm för starka ledare som lovar enkla lösningar.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Eftersom det finns en logisk motsättning mellan evig tillväxt och överlevnad som art så måste vi anpassa vårt samhälle efter det. Jag tror givetvis inte på revolutionära slagord och utopier. De blir slag i luften eller värre: skapar farliga förlopp där maktmänniskor får spelrum. Jag är däremot övertygad om att vi kan fästa hopp vid sedvanligt reformarbete. Insikten att vi sitter i samma båt borde vara central idag. Det går att skapa genomarbetade arbetssätt och mål ihop som aldrig slås fast som färdiga utan som testas medvetet och revideras.

Trots att vi sitter i samma båt kan givetvis inte motsättningar mellan ekonomiska och sociala och psykologiska intressen trollas bort. Låtsas man att de inte finns får man stora problem med trovärdigheten. Det är själva inventeringen av alla argument som går att förändra formen för så att den inte blir så destruktiv och korrumperad som nu.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Jag tror ärligt talat inte på en trehundraårig framtid. Vi har som art skaffat oss extrema problem och visar bara tecken på att repetera samma gamla mönster och dra samma gamla slutsatser på nytt. De som redan lett oss i fördärvet. Trots vår vetskap om att människor långt bak i tiden lyckades överleva väldigt väl så försvarar vi vår nuvarande livsstil ändå i ord eller handling.

Men får jag önska fritt så finns det en blomstrande värld 2173 där vi lever klokare och enklare i samklang med naturen.

Om det var så att det kunde skapas en paradisisk värld via ett enda människooffer, likt kristna föreställningar om att Jesus dog för alla våra synders skull, så ställde jag självklart upp. Alla gånger, och det tror jag väldigt många andra också skulle göra om de fick frågan. Så mycket älskar vi världen och mänskligheten och livets fortgång. Folk har ständigt gått ut i fasansfullt plågsamma krig för billigare värden än så. Men som tur är för varje ”galet känslomässig martyraspirant” funkar det inte. Via en människa som lät sig torteras till döds går det inte att komma in på nya spår, hur vältalig och bestämd om kärlekens roll han än var. Det gör den kristna civilisationshistorien tydligt. Det viktiga är att vara realist och leva här och nu i verkligheten och agera utifrån sanning och forskning. Realism är det enda vi kan fästa hoppet till. Det gäller både vad som är realistiskt i samhället och vad som är realistiskt psykologiskt för var och en.

Det verkar vara så att ingen av oss orkar inse problemen i hela dess vidd utan att vi alla antingen famlar eller skaffar käpphästar. Det förvärrar ångesten att sakna kontroll över utvecklingen. Det här kommer inte att sluta väl tror jag. Samtidigt är det viktigt att visa hopp. Jag känner dock att jag slipper krav på det eftersom min personliga framtid som sjuk verkar så otäck. Kanske jättedumt att göra sin värld så liten och trång. Tankeväckande att få museets frågor!