Berättat av Richard Tegnér

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Dags att ringa till hyresvärden och berätta för honom hur det ser ut i soprummet. Igår stod det ett paket utanför varje lägenhetsdörr. Det var en packe små bruna kompostpåsar, en plastskrapa för vasken, hållare för kompostpåsen samt en mindre broschyr från Stockholms stad och en lapp från någon stiftelse. Jag berättade detta för Gustav som han heter. Han är son till den nu till åren komna värden som heter Christer. Jag har haft mest kontakt med Christer genom åren men nu blir det mest med Gustav. Gustav vill egentligen inte att man skall ringa honom; han har en fastigheteskötselfirma som tar hand om det praktiska. Jag berättade om de nya påsarna för honom, som en inledning till det jag egentligen ville framföra. Han lät faktisk lite förvånad. Där är det smutsigt.

– Hur är det med sopnedkastet, används det fortfarande, undrade Gustav.

– Nej, det var bra många år sedan det försvann, sa jag och berättade att det även i tvättstugan är nedgånget och svårstädat.

– Jag får nog komma över och kika någon dag hur det ser ut på Kvarngatan.

– Gör det, sa jag, du kan höra av dig då om du vill… så kan jag visa dig tänkte jag säga men sa det inte.

När jag kikade in i soprummet för att ta några bilder att skicka till Gustav såg jag att där nu stod ett nytt brunt och skinande kärl för insamling av kompostavfall. Jag lyfte på locket och såg två bidrag. En påse hade gått sönder och gurka och zucchini och morotsskal hade vällt ut. Slarvig typ, tänkte jag. Påsarna tål ju rätt mycket väta för att de skall klara de ofta vattenbemängda skulorna. Skulor – det är väl ingen som säger så numer. Det är väl sådant som man ger till grisarna. Hur som helst så gick jag in i tvättstugan också för att ta några bildbevis på förfallet. Där träffade jag min ryska granne Irena. Hon tycker att vi pratar för mycket illa om Putin. Putin är bra för Ryssland och ryssarna. Det var ett tag sedan hon hävdade det. De senaste året har hon inte sagt ett knyst om Putin och inte heller prisat Josef Stalin. Hon inser nog att det inte skulle falla i god jord numer. Vi bråkar inte med henne, vi nämner överhuvudtaget inte kriget i Ukraina. Vi vill inte ha bråk här också. Däremot blev jag så arg när Ryssland tågade in i Ukraina att jag sydde en stor flagga med ett blått och ett gult fält. I mitten sydde jag dit ett rött hjärta. Min dotter Elsa och hennes kompis Charlie som då hette Tess hjälpte till att fålla hjärtat innan jag sydde på det tvärs över skarven mellan himmel och sädesfält. Sedan hängde vi den under fönstret mot den yttre gården. Den är stor och syns väl när man kommer ut på gården efter att ha passerat gatuhuset. Jag ska erkänna att jag var medveten om provokationen mot Irena. Hon har varit taktfull nog att inte nämna flaggan.

För att sy flaggan behövde jag en symaskin och fick låna en av vår granne Lotta som bor högst upp i gatuhuset. Hon är änka efter att hennes man Bosse fått hjärtstopp i bastun som finns i vårt hus. Dessutom har hon själv fått en stroke så hon kan inte använda sin symaskin.

– Du får ha den så länge du vill, sa hon. Vi har kontakt då och då eftersom jag hjälper henne med lite tekniska frågor ibland. Det kan röra internetbetalningar och mobiltelefonfunktioner. I och med stroken så går det långsamt för henne. Jag pratar på när jag sitter vid hennes köksbord. Lotta säger att nu orkar jag inte ta in mer och då förstår jag – javisst ja. Det är ju roligt att förklara saker för någon som behöver hjälp. Vid ett annat tillfälle hade Lotta problem med sin internetbank och ringde mig. Problemet var då att jag var på vårat lantställe i norra Uppland och höll på med att renovera ett rum på övervåningen där, så jag kunde inte hjälpa henne. Men, sa jag, jag skall ringa min sambo Kerstin och fråga om hon kan hjälpa dig. Det kunde hon för Kerstin är en hjälpsam person. Vi bor tillsammans och vi har två flickor varav en bor hemma. Det var den senare som hjälpte mig med att sy på hjärtat på flaggan. Jo just det – när jag hade lånat symaskinen av grannen Lotta och kom med den i handen på väg upp till vår lägenhet så mötte jag Irena som såg symaskinen och kommenterade. Tänker att det spelar en viss roll att jag är man i det här sammanhanget. Svensk man, rysk kvinna.

– Vad roligt, skall do sy? sa hon när jag mötte henne mellan andra och tredje våningen.

– Javisst är det, sa jag och tänkte, du skulle bara veta vad jag skall använda den till.

Jag tror inte hennes man Jimmy syr så mycket. Han har blivit tjock de senaste åren och vi ser honom sällan numer. Han är väldig och orkar inte gå ut knappt. Förut satt Jimmy gärna nere på gården med ett glas vin i sommarskymningen medan Irena pysslade med planteringarna där. Hon har verkligen tagit sig an våra gårdar. Egentligen är det ju husägarens ansvar att sköta dem men han har nog resignerat inför ryskans iver och energi att böka med jord och plantor. Hon är arbetslös dessutom. Det blir faktiskt rätt fint och trevligt för alla att vistas där när vädret tillåter – sitta mellan husen och lyssna till ljud som tränger ut från de öppna fönstren till lägenheterna. Musik, småprat runt ett köksbord, teve-ljud. En gång grälade grannen som bor längst ner på sin fru. Han heter Dridi och kommer från Nordafrika nånstans, tror jag. Frun kommer från norra Italien. Han var upprörd och gormade på henne. Inget märkvärdigt med det, det är sånt som händer men man känner sig ändå som en inkräktare i någons privatliv när man bevittnar ett gräl.

På kortsidan av gården finns en brandgavel till grannhuset. Den är helt täckt med vildvin och i år har ett skatpar byggt ett bo där utanför vårt vardagsrumsfönster. Det är intressant att studera hur de arbetar med sina kvistar som flätas in i varandra till en imponerande struktur. De är svåra att studera därför att de är mycket skygga. Så fort de anar en rörelse innanför fönstret lämnar de bygget och sätter sig i en gammal tevemast som finns kvar på taket till grannhuset. De sitter där och spanar tills jag har lämnat min utsiktsplats. När jag skriver det här är vildvinet ännu inte grönt men när det väl blir det är det stiligt värre med den höga gröna väggen som fond på vår innergård.

En annan fågelrelaterad sak – jag har satt upp en liten fågelmatningsboll på köksfönstret. Den sitter fast med en sugkopp på utsidan av glaset så att man kan se småfåglarna som kommer dit för att smaka av solrosfrön. Den är av transparent plast och kostade 250 kr på Designtorget på Götgatan. Det är vackert att se skuggspelet av fåglarna mot den nerdragna rullgardinen på eftermiddagen när solen ligger lågt.

Jag funderar hur jag skall göra med bilderna från soprummet och tvättstugan. Kanske lika bra att skicka dem till både Ingdahls och Gustav. Ingdahls är firman som svarar för skötseln av fastigheten. Hyresvärden vill att man vänder sig till dem med frågor. Förstår att det kan bli lite jobbigt med en massa hyresgäster som ringer och klagar på stort och smått men de här rummen har inte åtgärdats sedan ombyggnaden 1989, så jag tycker inte att jag tar i. Det var då jag flyttade in. Jag trivs bra här. Kerstin kom in i mitt liv 1996, den 18 augusti närmare bestämt. Vi träffades i Tantolunden på badklippan en varm sommardag. Två flickor har vi fått. Sent i livet för oss båda. Jag var 49 och Kerstin 39 när Inez kom. Det var först när vi fått vår andra dotter tre år senare som jag “förstod” att det var slut på ungkarlslivet. Jag är en ”late bloomer”. Allting kommer lite senare för mig än andra jämnåriga. Det gör inte så mycket – man tar sig an saker när man är mogen att hantera dem. Jag är nog också väldigt luststyrd och rätt ego. Kerstin är rakt motsatt – hon tänker mer på andra än sig själv så sammantaget är vi rätt bra föräldrar.

Nu skall jag sluta skriva för den här gången. Jag måste ta mig an en bok som skall läsa i vår bokklubb tills i morgon. Det är Michel Houllebeques Förinta. Den är så förbannad lång – 620 sidor i mitt tycke dött språk med oändliga longörer av drömskildringar och ovidkommande utvikningar. Jag har ännu inte, 120 sidor från slutet hajat vad den egentligen har för ärende. I normala fall hade jag lagt den ifrån mig men imorgon skall vi diskutera boken och då vore det oförskämt att inte ha läst den. Det har visserligen hänt en gång tidigare att jag slagit igen en bokklubbsbok långt innan slutet men jag anar att de andra tycker att det är fel.

När olika saker som inträffar separat uppenbarar sin innebörden först när du berättar om dem. Som den här: Attacken kom plötsligt och oväntat. Jag var fullständigt oförberedd och blev väl mest – ja förvånad. Häpen och förnedrad kände jag mig. Min kusin Runa ligger på hospice på Ersta sjukhus. Dörren till sjukrummet står på glänt och jag skymtar en blåklädd kvinna från personalen med en rullstol så jag hejdar mig utanför dörren och hör hur hon säger:

– Det skall väl bli skönt att komma ut lite i solen och det verkar som om du har besök, säger hon när hon sett mig.

– Hej Runa, det är jag, Richard, ropar jag inåt rummet för jag ser inte Runa.

– Runa? säger personalkvinnan.

– Har hon flyttat, undrar jag.

– Nej, hon ligger på rum 13, det här är rum ett.

Jag har gått åt fel håll och befinner mig på andra ändan av avdelningen som ser lika dan ut som den med rum 13.

Min kusin är mycket svag. Hon ligger på sidan med halvslutna ögon, vänd med ryggen mot rummet. Som svar på mitt hej hörs bara ett svagt väsande. Jag sätter mig på besöksstolen. Det går inte att ha en normal konversation, så som vi kunde ha för två dagar sedan när jag och Kerstin besökte henne. Då satt hon på sängkanten. Nu ligger hon med slangar i näsa och arm. En brun vätska syns i en påse med slang som ligger på golvet. Ögonen är insjunkna, blicken är matt. På de tunna armarna syns stora mörka fläckar. Hon har förlorat nästa allt sitt hår. Alla rörelser verkar vara mycket ansträngande för henne. Jag gör ett tafatt försök att flytta upp henne i sängen och när jag sänker huvudändan för att det skall gå lättare stönar hon till och jag uppfattar det som ett nej. Upp igen med huvudändan men lyckas åtminstone vända på kudden för att hon skall få fram en svalare sida. Hon nickar stilla.

Nu sitter jag och vet inte vad jag skall säga som känns naturligt så jag berättar att jag varit på Moderna museet och sett en fin utställning där. Mina meningar faller tomma till golvet så jag tystnar och sitter stilla en god stund och betraktar hennes tunna kropp. Ibland slutar hon att andas under lång tid. På sidobordet ligger böcker och tidningar.

– Skall jag läsa lite för dig, det kan jag göra. Skulle du vilja det?

Jag plockar upp ett exemplar av tidningen Filter och hittar en lagom lång artikel med en intervju med en man som, som sextonåring tårtade kungen. Den var inte så intressant eftersom mannen inte verkade ha utvecklats ett smack som människa sedan sina tonår. Hans skildring var bemängd med infantila uttryck och full av onödiga svordomar. Han skröt med att det bara var han och Anckarström som åtalats för högmålsbrott. Han vann inte min respekt. Efter högläsningen satt jag tyst ytterligare ett tag. Det är svårt att samtala med en döende som dessutom inte kan tala.

Jag lämnar sjukhuset och kommer ut i ljuset på Fjällgatan. Köper en strut med två kulor – pistage och polkagris för 60 kronor och ställer mig vid räcket och njuter av utsikten medan jag smakar lite försiktigt på polkagrisen som ligger överst. Det är en vacker dag att betrakta ett solbelyst Djurgården och Gröna Lund. Det är få turister så här års. Tids nog blir det fullt häruppe. Stackars Runa men ännu mer synd är det om hennes tvillingbror som blir ensam nu. Ola och Runa har varit som ett strävsamt gammalt par – en enhet som nu är på väg att slås sönder. Det är så jag tänker när angriparen dyker upp bakifrån. Precisionen är väl inövad och plötsligt står jag med en avbruten och tom strut i min hand medan pistagen och polkagrisen ligger på trottoaren. Framför mig hovrar angriparen och hans kumpaner. I förtrytelse tar jag upp resterna av glassen och slungar iväg dem mot måsen. Den manövrerar skickligt undan och glasskulorna landar på Stadsgårdens cykelbana 20 meter längre ner. Min första impuls blir – jag måste få en ny glass. Sedan – nä, det får vara och jag tar cykeln och trampar därifrån.

Det går två dagar och jag får meddelandet som sms från Ola: “Nu har jag något fruktansvärt tråkigt att berätta. Runas lilla kropp orkade inte mer. Hon gick bort för en liten stund sedan.” Jag svarar: “Mina tankar är med dig. Saknar ord.”

Det är först ytterligare en dag senare som det ironiska i situationen går upp för mig – jag vill, efter att ha varit på besök hos min döende kusin bli kompenserad för en förlust av en glasstrut. Jag upptäcker det absurt oproportioneliga sambandet mellan de två förlusterna först när jag berättar om det för mina bokklubbsvänner. Till detta skall nämnas att boken tog sig mot slutet och med märklig synkronisitet så drabbas huvudpersonen av obotlig cancer och även om det inte skildras explicit så förstår man att han strax kommer att dö.

Jag har begett mig till biblioteket på Medborgarplatsen för att skriva vidare. Det går trögt och jag bestämmer mig istället för att cykla till Långholmen där Kerstin befinner sig på sin kolonilott. Hon blir glad för en paus i rensandet och vi slår oss ner i skuggan av syrénhäcken som ännu är ganska gles. Jag har med mig en påse asiatiskt rissnack och en Loka citron. Vi diskuterar hennes planer på ett kvartscirkelformat trädäck just vid den plats vi sitter på. Jag tar fram mitt skissblock och ritar några olika alternativ till brädläggning. Kerstin vill nog gärna drömma om saker hon tänker göra men jag vill se resultat och griper mig således an uppgiften rent lösningsmässigt. Sådana är vi och det kan ibland förorsaka konflikter men det gör inget – i alla fall inte på sikt. Man vänjer sig och upprördheten lägger sig snabbt. Idag är allt frid och fröjd i vårvärmen och lite senare cyklar jag hemåt medan Kerstin fortsätter rensa. Det blir ungsstekt Bjärekyckling med ris till middag.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Vi sitter vid Ales brygghus. Äntligen. Bastun är snart varm, ölen är på kylning och solen kommer inte att gå ner. Vi kan sitta här i evigheter känns det som. Det var så länge sedan sist så jag vet inte när. Det har varit en lång resa hit. Lång och svår men nu är jag här och vi kan koncentrera oss på varandra. Det är mycket som behöver gås igenom men vi har ingen brådska. Först ska vi landa våra kroppar i bastun, sedan skall de kylas av i det klara svala vattnet. Bastu, vattendopp, bastu, vattendopp om och om igen tills alla muskler och senor är avlappnade. Vi kan hålla på i fler timmar med det här. En paus då och då med ölen i handen och ryggen mot bastuväggen. Lugnt samtal, ingen stress. Våra ansikten glöder i det låga ljuset. In igen och slå på bad och huka under värmekudden. Frusta och svära – å fy satan va den tog. Skratta och uppleva tilltron vänner emellan. Samtalet flyter lungt och med långa pauser mellan associationerna. Vi kan konsten att vänta in varandra och det går långa stunder då orden får vila och tankarna utvecklas. Havet är blankt, tärnor singlar runt. Deras tvära kast för att komma rätt innan de dyker och tuschar ytan för att nå ytfisken. Svirrande läten. Trots det är stillhet rätt beskrivning just nu. De mjuka bergen runt om oss faller ner i havet och ramar in utsikten mot den orörda horisonten. Båtar var det mycket länge sedan någon privat person hade möjlighet att nyttja för att röra sig på havet. Vi får hålla till på älvar och insjöar. Vi kommer säkert att ge oss ut någon dag i Ales snipa för en tur uppströms. Kanske en och annan röding som vi kan steka på stranden. Ale är skicklig med pilbåge så vem vet, det blir något fyrfota i pannan också.

Efter att ha passerat reservatsgränsen var det lugn körning. De misstänksamma blickarna från gränsarna är en prövning. Dom håller alltid på så där, inget att bry sig om säger folk, de vill bara psyka en. Men jag bryr mig och fick ta ett piller en timme innan gränsen för att hålla ihop mig själv. Gränsarna är som målsökande robotar på nervösa nordingar. Minsta antydan till osäkerhet får dem att börja rota och peta med sina skannrar och latexbehandskade fingrar. Vi har våra rättigheter men de ser till att inte låtsas om dom för att få oss att känna oss obekväma. Hittar de något misstänkt blir de som jakthundar som fått upp vittring. Deras rörelser blir ryckigare och blickarna som de utbyter räcker för att förstå; nu blir det jobbigt. Men vi är hårt tuktade och ingen skulle vara så korkad att man riskerar att bli gripen med klassificerat gods i bagaget. Resultatet blir att man ser till att göra de här resorna så sällan som möjligt. De eviga procedurerna med intyg och granskningar innan man överhuvudtaget ges tillstånd att passera är utmattande nog för att avstå.

Nu har jag lagt det där bakom mig och känner oron och vreden lägga sig. Den liksom smälter bort i värmen från vedkaminen och ångpuffanrna från Ales skopningar.

Ale mötte mig vid bilen.

– Så gott att se dig igen min vän, var Ales hälsning när vi omfamnade varandra, sjuttiofem grader i saunan och björkviskorna är blötlagda. Du kan hälsa på de andra efter badet. Vi går direkt ner nu.

Det är skönt att komma hit till Ale och hans familj. Det känns som hemma – nästan. Jag kan inte ta med mig Beatrice, Anna eller Hampus. De får stanna där nere. Inga familjer tillåts resa tillsammans norrut. Bara var och en för sig, aldrig tillsammans. De jävlarna! De tillåter oss inte ens att ringa till varandra. En del har lyckats träna brevduvor som kan färdas över långa avstånd. Gränsarna skjuter på det mesta som rör sig men de kan ju inte se allt och fåglar fastnar inte på radarn. En brevduva tingar en förmögenhet så få har möjligheten. För kommunikation grannar emellan har en del kartlagt mycelnät som de kopplat upp sig på. Det kräver känslig utrustning och kunskap, men uppfinningsrikedomen är stor. Vi människor måste få ha kontakt annars blir vi galna. Svampmycelkommunikation är en makalös grej och dessutom mycket svår att avlyssna. En samverkan mellan människa och natur. Ett par kopparelektroder gömda i marken utgör anslutningspunkten. Det svåra är att förstärka signalerna i mottagaren och tvärtom i sändaren – där gäller att försvaga sändarsignalen så man inte förstör mycelnätet. Det handlar om nivåer på mikrovolt eller t.o.m. nanovolt och det kräver väl avstörd utrustning. Eftersom elektronikinköp av privatpersoner uppmärksammas och utreds lika minutiöst som sprängämnen blir det fråga om fiffiga hemmabyggen i gränslandet mellan elektronik och biomimetik där kunskap om humuskonduktivitet och kapacitans i rottrådar blir essentiell kunskap. Tänk dig en korsning mellan en agronom och en kvantdatoringenjör.

En reflexion så här långt, nu i utifrån perspektiv på projektet Vår framtid 2173. Hur i hela friden skall jag kunna göra mig ens en rimlig föreställning om hur Sverige ser ut om hundrafemtio år? Jag känner att min fantasi inte räcker till. Jag måste utgå från det jag har här och nu – rent fysiskt. Det blir lite krystat och konstgjort. En massa konstig teknik och mörka dystopier ligger nära till hands att utnyttja i berättelsen. Lever vi frihet eller fångenskap? Kan jag ens föreställa mig vad frihet innebär – eller motsatsen för den delen? Nej, måste svaret bli.

Jag kan inte, det är inte min beskaffenhet att hitta på saker, att fantisera. Jag är ingen profet eller science fiction-författare eller framtidsforskare. När jag tänker tillbaka, säg tjugofem trettio år, kunde jag ana det då, vad vi har idag? Kunde jag ens förnimma den vanliga bilden där alla sitter försjunkna i sina egna internetvärldar hypnotiserade av mobilen, en manipulatör och domptör i näven framför sig – dagligen, frivilligt, dessutom betala för det och acceptera att bli registrerade i minsta steg, alla inköp, alla intressen, sexuella preferenser, politiska åsikter, rubbet. Är det frihet? Jag kan bara inte hitta på nånting mer så jag försöker närma mig uppgiften genom att tänka på saker som betyder något idag och föreställa mig att dessa kommer att ha ett värde även imorgon. Kommer ni som lever år 2173 att intressera er för mitt liv och mina begränsade fantasier? Vi utgår från att Arthur Hazelius anda kommer att fortleva då. Vad är byggnaden Nordiska Museet då? Finns den ens kvar? Om den gör det, är det fortfarande ett museum för antropologiska angelägenheter? Människans perspektiv är så kort. Gör vi ens oss en föreställninga om hur nästa år ser ut. Nä, vi bara ångar på som om inget har hänt och inget kommer att hända. Allt kommer att förbli som det är. Det är vår enkla föreställning om framtiden. Den finns inte för oss, inte för mig, inte för dig. Hur skulle den kunna göra det? Vi är som djur – egentligen. Vi är bara i nuet. Hur långt är nuet för en nutidsmänniska? Nu känner jag mig nöjd. Nu är jag mätt. Nu är jag arg. Nu är jag förälskad. Nu går jag och kommer inte mer igen. Nu skämtar du. Vad är klockan nu?

Vad är mitt ärende? När jag började skriva texten hade jag ingen aning men nu vet jag att Ale och hans vänner ägnar sig åt en slags gerillaverksamhet med kopplingar till uppdragsgivaren/mottagaren för denna text. Makterna som har tagit över landets södra delar är måna om att utplåna vår historia. Alla minnen av det förflutna skall raderas, alla urkunder och historiska föremål skall tillintetgöras. Förintelsearbetet har pågått länge nu och pågår alltjämt och makterna gör allt för att ersätta icke önskvärda religioner, kulturella yttringar, ritualer och tankar med sina egna statiskt formulerade levnadsstatuter.