Vår framtid

Berättat av Ullacarin Tiderman

Kvinna. Född 25 september 1954. Pensionär. Stockholm.

Om du tänker på hur du lever i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Jag ska bli mormor, men kunde lika gärna ha varit död. Mitt första barnbarn Anakin, föddes en månad efter att jag fick min stroke. Nu kommer snart barnbarn nummer tre, Alice, om cirka tre veckor. Det har gått drygt tre år och jag lever fortfarande. Men i dag är jag mer på det klara med att tiden är utmätt. Vi vet ingenting om morgondagen; om vi lever, hur världen kommer att se ut, om det kommer en ny pandemi, om det blir ett tredje världskrig…

Men i min familj har vi nu två barnbarn, Anakin 3,5 år, Theo 1,5 år och så bebisen som ligger i Emmas mage och väntar på att få komma till världen.

Jag är lycklig i detta mitt lilla liv, med man och hund i en ombildad bostadsrätt. För 15 år sedan var det ett kollektivhus, ett av alla de som byggdes i Stockholm på 80-talet. Vi boende lärde känna varandra i denna gemenskap; Vi hade matlag, fester, vår- och höststädning i trädgården. En lekplats för barnen, tryggt omgärdad av husets gripklo.

-Mamma, jag älskar det här huset. 
Det var många barn som fick sina bästa barndomskompisar på husets olika våningsplan. Här fanns massor av lekutrymmen där barnen kunde springa fritt och tryggt i vår egen lilla värld, Vi har snickis för den hobbysugne, bastu, gym, övernattningslägenhet och en liten gympasal och matsalen med restaurangkök, som under 40 år har varit husets hjärta och samlingspunkt. Numera är mycket av kollektihusaktiviteterna begravda i vanligt Svenssonliv. Men kollektivhusföreningen finns kvar och gemensamhetstanken är förvånande seglivad. Vi känner varandra bättre än i ett vanligt hyreshus. Det vill jag nog tro, jag som bott i huset i 26 år. Och här blir jag nog kvar tills jag dör. Bekvämt, enkelt och centralt, med hiss. Det kan vi ju behöva med nödtvång, nu när vi har blivit ”äldre”

Jag är gift och lever ihop med min ungdomskärlek, Lars. Han var 19 och jag var 17, när jag kastade sten på hans fönster, och han sprang ner i morgonrock och öppnade dörren till sitt studentboende i Härnösand. Det blev inte vi. Andra val kom emellan, våra utbildningar. Jag i Innsbruck där jag läste till idrottslärare, han i Göteborg och Stockholm där han utbildade sig till arkitekt. Jag hade träffat Håkan, som skulle bli Emmas pappa, och Lars hade träffat, Eva, den kvinna som skulle bli mamma till Kajsa och Axel. 18 år efter vårt sista avsked, efter ett möte i Stockholm på 80-talets början, blev det vi, igen.

När du funderar på hur livet i Sverige, Norden och världen ser ut i dag, vad tycker du fungerar bra och vad skulle du vilja förändra?

Vad vet man om livet när man är 20 eller drygt 30, eller 40? Och hur förvånad blir man inte över att det blir som det blir. En separation och ett dödsfall, och så skriver jag ett brev till den man som jag var så förälskad i drygt 20 år tidigare. Vi möts igen, men innan vi flyttar ihop är vi särbor i tio år. Han bor med barnen i villa i Östersund och jag bor i kollektivhus med min flicka. Emma bor varannan vecka hos sin pappa (nästan), som har ny familj och en son som heter Hilding. Så lever vi, som många andra par som separerat och har barn och bonusbarn.

Alla årtionden efter det stora kriget; bättre boende, högre löner, utveckling och framtidstro. Men så, plötsligt! Ryssland invaderar Ukraina och vi får erfara Putins ”militära specialoperation”, som sänder skräckvågor genom – framför allt Europa: Kommer tredje världskriget nu? Maten har blivit dyrare, räntorna stiger, inflationen utmålas som det skräckscenario som kommer att ta oss årtionden tillbaka i utvecklingen. Och plötsligt är det förutom hemlösa och missbrukare också ensamstående mammor, som köar bland dem med otillräckliga resurser; för att kunna erbjuda sina barn det allra nödvändigaste – mat på bordet.

Nej, världen ser inte ut som jag skulle vilja ha den. Vårt samhälle tar inte hand om våra barn och gamla. Vi sköter inte invandringen och integreringen i Sverige på ett tillfredsställande sätt. Vi skär ner på anslag till skola och omsorg, struntar i att ge stöd och hjälp till barn med särskilda behov, har en äldreomsorg med stora brister, ignorerar stödbehov och hjälp till familjer som kommer till Sverige från krig och terror, utan något mer än kläderna på kroppen.

Det är ett oändligt slöseri med humana resurser och något vi kommer att få betala dyrt, om vi inte på allvar lyfter fram medmänsklighet och solidaritet och ser till allas rätt till utbildning, boende, vård och försörjning.

Vi lever i en värld där konsumtion är Gud, där vi producerar alltmer, konsumerar alltmer, förstör skog och mark och struntar i att rovdrift omöjliggör fortsatt liv för många djurarter, och i en nära framtid också möjligheterna för allt mänskligt liv. Men vad behöver vi bry oss? När alla andra svälter, törstar och dör, så kommer vi i vår del av världen fortfarande att kunna andas frisk luft och dricka rent vatten; ännu en tid.

Hur vill du att Sverige, Norden och världen ser ut om 30 år? Och hur vill du att ditt eget liv eller efterkommande generationers ser ut?

Det är väl detta som är så svårt att förstå, att kunna ta in något som ännu inte har hänt, något som förmodligen kommer att hända. Att allt är sammankopplat och att vi inte kan, inte får eller bör leva utifrån vår snäva föreställningsvärld. Att det som händer i andra delar av världen; miljöförstörelser, rovdrift, svält, krig, terror bara är något långt bortanför vårt trygga liv och inte kan påverka och drabba oss.

Vi behöver en politik och politiska ledare, som kan se längre än vad svårigheter med integrering av flyktingar, gängkriminalitet och gängskjutningar innebär för vårt land. Vi måste lyfta blicken och ta in hela jordens mående och välfärd, minska fattigdom och svält, arbeta för att alla ska kunna ha en god hälsa, höja kunskapsnivån bland alla folk, inkludera alla religiösa samfund och trosläror i ett demokratiskt arbetssätt. Vi måste se till framtiden som om vi själva skulle komma att leva i den, för att våra barn och barnbarn ska få möjlighet att leva i en fri, frisk och välmående värld; på en jord där natur; sjö, skog, hav och land ger livsbetingelser till allt levande; människor, växter och djur.

Hur vill och tror du att livet i Sverige, Norden och världen ser ut om 150 år?

Kommer det att bli så, så som jag hoppas och önskar? I mina svarta stunder misströstar jag. När Ryssland invaderade Ukraina trodde jag att tredje världskriget skulle bryta ut och att Putin skulle fälla sin första atombomb över Stockholm. Jag väntade på att flygalarmen skulle ljuda. Ingen levande miltals runt huvudstaden, död och förintelse, en omöjlig miljö för allt liv.

Det har gått ett år, kriget pågår – i Ukraina. Det föll aldrig någon atombomb över min vackra stad som nu står i vårblom. I helgen var Lars och jag och min borderterrier Max på Eldgarnsö, långt ute på Ekerö i Mälaren. Sol, 20 grader varmt; vitsippor och blåsippor och andra vårblommor som jag inte vet namnet på, jo tussilago också. Den spirande grönskan, träden fortfarande kala innan allt spricker ut. Visst gör det ont nät knoppar brista…

Ja, vad har vi för värld om 150 år? Det är omöjligt att säga. Men under har skett tidigare. Kanske är det AI, artificiell intelligens, som räddar oss den här gången. Som internet och ny teknologi tidigare har fört utvecklingen framåt. Som också tillfört positiva förändringar – vid sidan av allt näthat och negativa intrång i privatlivet: Identitetskapning, nätbrott där förövarna lurar äldre på deras besparingar eller övertalar dem att teckna telefonabonnemang de inte behöver. Just precis nu i mitten av april 2023 är jag bara orolig. Alla farhågor och onda, förskräckliga framtidsbilder som målas upp där AI tar över världen, lever sitt eget liv och tar beslut utanför den mänskliga kontrollen. Blir vi människor överflödiga då? Eller blir detta ett nytt sätt att tackla våra tillkortakommanden? Våra svårigheter att vara goda människor.

Bifogat material

Publicerat

26 april 2023

Berättat av

Ullacarin Tiderman

Licens

CC BY

Arkivkod

M17/00322

Berättelsens position

Se alla berättelser på karta
Travelers’ Map is loading…
If you see this after your page is loaded completely, leafletJS files are missing.

Andras önskningar om framtiden

Gör som 779 andra – dela din berättelse!

Var med i det nordiska samtalet om framtiden. 779 personer har redan bidragit. Vad vill du? Hur ser du på åren vi har framför oss?

Skicka in din berättelse!